Alexandra Pascalidou: Vi kallas tiggare

Har just sett första delen av Alexandra Pascalidous Vi kallas tiggare. Jag skäms lite. Jag bestämde för länge sen att inte ge någon tiggare eller gatumusikant pengar, var lättare att bestämma så. Som litet barn minns jag att mina föräldrar sa någon gång när jag var väldigt ung troligen var det redan på 70-talet när vi var på en av våra bilresor i Europa att man inte borde ge tiggare pengar. Jag kommer inte ens ihåg varför men jag har alla dessa år låtit bli.


Jag vet att det inte alls är samma sak men jag var tvungen att be okända människor pengar för att kunna åka hem när jag var kanske 13 – 14. Minns inte ens varför men jag behövde pengar för att köpa biljett. Det var så svårt att fråga fast jag absolut var tvungen. Jag är säkert att man såg hur förtvivlat jag var men det var svårt och jag skämdes väldigt mycket. Jag kommer fortfarande ihåg känslan.


Jag som är född i Finland och ser ut som en vanlig finsk kvinna har ingen aning hur det är att bli behandlat som andra klassens människor. Hur det känns att möta rasism överallt i sitt dagliga liv. Om jag bara kunde och hade möjligheten att hjälpa dessa människor. Jag är en känslosam människa och vill andra människor väl, vill hjälpa till – speciellt barn. Jag har tänkt att pengar man ger tiggare går till andra händer. Redan efter den första av tre delar i TV-serien är jag absolut säkert att jag vill förändra mitt tankesätt. Tack Alexandra Pascalidou redan för det.


Jag tycker att vi människor och samhället speciellt borde hjälpa alla flyktingar som kommer hit. Hur kan vi hjälpa? På vilket sätt kan vi hjälpa? Jag har ingen aning. Man borde ge romer som alla andra flyktingar möjligheten att göra något vettigt. Att arbeta på något sätt. Kanske så som Mariefred har gjort. Flyktingar får hjälpa människor med städning, trädgårdsarbete och som belöning får de lite pengar. Tycker att det här låter väldigt vettigt. Är säker på att de flesta vore tacksamma om de fick göra något för att tjäna pengar.


Nu har jag redan sett den andra delen och håller på att se den tredje. Just nu är Alexandra Pascalidou på väg mot Rumänien i en minibuss full med människor. Det är viktigt att hon besöker även Rumänien och visar hur det är där. Verkligheten är sämre än jag har tänkt. Men pengar de har fått har de använt för att förbättra situationen för sina familjer. De flesta av vuxna tiggare har barn hemma. Ingen vill vara isär från sina barn. Ingen vill lämna sina barn. Det är enbart hemskt och omänskligt att man är tvungen att göra så.


Alexandra Pascalidou har ett väldigt fint sätt att möta okända människor. Det känns att det är lätt att möta henne. Hon försöker hela tiden att visa båda sidor av situationen. Det är väldigt viktigt att ens försöka visa båda sidor för det finns ju alltid två sidor.


Nu har jag sett alla delar av dokumentserien Vi kallas tiggare. Har redan sett att programmet har visats även i Rumänien. Under #ViKallasTiggare i Twitter kan jag läsa vad andra har tyckt om programmet. Utmärkt skriver många, har förändrat mitt tankesätt tycker andra, har öppnat mina ögon och så vidare och så vidare. Och naturligtvis som alltid när det gäller Alexandra Pascalidou har även de som tycker annorlunda publicerat sina åsikter bl.a. varför tiggare skaffar så många barn, vad har hänt med tre månaders regel, men mest av allt handlar det i motargument Pascalidou som människa. Allt hon gör ifrågasätts, hon kan aldrig göra något rätt enligt några.


I ett fritt land, i en fri värld får alla ha sina åsikter. För mig är Pascalidou en hjälte. Hon har gjort en klassresa. Hon har utbildat sig till journalist, hon har lärt sig ett nytt språk. Hon har gjort karriär och blivit journalist, författare och programledare. Hon skriver på ett sätt jag förstår. Hon använder ord som jag förstår. Hon möter människor på ett fint sätt. Hon vågar ställa såväl de enkla som även de svåra frågorna. Hon är medmänsklig på ett fint sätt.


Det är väldigt viktigt för SVT att uppfylla sitt public service-uppdrag. Att utbilda oss och att ge oss information. Detta uppdrag har SVT uppfyllt grandios med Vi kallas tiggare. Tack för det. Både SVT och framfört allt Alexandra Pascalidou. Bra gjort!


Mareetta

Lisa Nilsson i Finlandiahuset

Äntligen var det dags för Lisa Nilsson och hennes konsert i Finlandiahuset. Jag har en några år äldre syster och det var faktiskt hon som började lyssna på Lisa Nilsson, plattan var Himlen runt hörnet med Mauro Scoccos låtar. Jag fick höra låtar hemma dagarna ut och blev även jag genast intresserad av Lisa och hennes röst.


Så småningom har jag köpt mig alla hennes skivor och några av dom tycker jag lite mera än dom andra men de är alla väldigt goda.

Har sett Lisa Nilsson många gånger på scen, i lördags såg jag henne för tredje gången i Finlandiahuset, dessutom har jag sett henne några gånger i Ekenäs och en gång under Helsingfors festspel några år sedan i Huvilatältet.

 

Lördagens konsert i Finlandiahuset var stämningsfull, fantastisk och Lisa Nilsson själv absolut grandios. Som sagt har jag alla Lisa Nilssons skivor och har lyssnat dom nästan sönder. Jag har hittat mina egna favoriter och många av dom hörde jag i Finlandiahuset.

Speciellt i början av konserten framförde Lisa Nilsson många sådana låtar jag naturligtvis känner till men har inte lyssnat på så mycket. Men eftersom tolkningarna var så goda har jag nu fått några nya favoriter.

Lisa Nilssons tolkningar från Så mycket bättre (den svenska motsvarigheten till det finska programmet Vain elämää) är bra bevis på hennes musikalitet. Just dessa låtar, hennes tolkningar av låtar från Ace of Base, Ison & Fille och Niklas Strömstedt var några av de bästa stunder i konserten. Så mycket bättre är ett program där man tolkar andra artisters låtar på sitt egna sätt. Enligt Lisa Nilsson själv hade hon mest problem med just låtar av Ace of Base och Ison & Fille. Kanske var just detta orsaken till att hennes tolkningar var så exceptionella. Och jag har sagt det förut och säger det igen. Niklas Strömstedt och Lisa Nilsson borde göra musik tillsammans.

Ted Gärdestad är och var utan tvivel en av de bästa svenska låtskrivarna någonsin. Därför var Lisa Nilssons tolkning av hans sång I stora sorgens famn ett av dom absolut vackraste ögonblicken i konserten. Känner till många av Gärdestads oerhört vackra låtar och Himlen är oskyldigt blå är en av dom finaste låtar man någonsin har skrivit. Den väcker känslor eftersom jag förknippar den direkt med Helen Sjöholm och tsunamin år 2004. Sjöholm sjöng låten i en av minneskonserter man ordnade då för att samla pengar till offer och hedra dom som hade omkommit. Lisa Nilsson framförde låten I stora sorgens famn med sådan inlevelse och med en så vacker röst att den absolut var en av dom vackraste, skönaste och känslosammaste låtarna under kvällen. Andra höjdpunkter var mina favoriter Säg det igen, Ändå faller regnet och Långsamt farväl.


 

















Jag är relativt aktiv i sociala medier, nuförtiden framför allt i twitter och i Instagram. Dessa medier har på ett helt nytt sätt gett oss musiklyssnare möjligheten att ta kontakt med våra idoler och förebilder. Före konserten frågade jag Lisa Nilsson om det finns möjlighet för signeringar efter konserten. Hon svarade ja och när det efter konserten var min tur att få mina skivor signerade kom hon ihåg mig och var så vänlig att hon signerade alla mina CD-skivor och jag fick även möjligheten att ta en bild med henne.
 
Har på sistone besökt många konserter med manliga artister men måste medge att som medelålderskvinna var det trevligt att lyssna på en kvinnlig artist och framfört höra henne snacka mellan låtarna. Jag tycker om Lisa Nilsson både som människa och som artist. Hon tar ställning för människors lika värde och är alltid mot rasism. I dagens samhälle är detta viktigt.


Tack för en underbar konsert Lisa Nilsson. Nu har jag mycket energi och orkar möta arbetsstressen och vardagsstressen.

Mareetta