söndag 5 juni 2016

Tack & Alltid mot rasismen



Jag har haft så mycket att göra under de senaste veckorna och ärligt sagt behövde jag även lite tid att begripa vad som egentligen hände med min senaste text. Därför har det varit väldigt tyst här i min blogg.
Jag har alltid tyckt att det är oerhört viktigt att säga vad man tycker. Jag är och har alltid varit emot rasismen och tyckt att det är väldigt viktigt att säga sin åsikt högt. Att motverka rasism är allas plikt och som bibliotekarie anser jag är det är min plikt att i ett offentligt rum angripa om någon uttalar sig rasistiskt.
Förra gången skrev jag bara ned några av mina tankar om Alexandra Pascalidous TV-program Vi kallas tiggare. Jag är partiskt när jag skriver om Alexandra Pascalidou. Jag medger detta utan dåligt samvete. Hon är en förebild och jag har följt hennes resa en lång tid. Egentligen kan hon inte göra så mycket fel enligt mig. Trots detta försöker jag vara kritiskt och kritiken hör absolut till när det gäller god journalistik… Alltid visa båda sidor av en sak, alltid lyssna vad andra säger och förhoppningsvis lära sig något och komma överens fast man tycker annorlunda.
Det som jag aldrig kan acceptera är rent rasistiska uttalanden där man bara hetsar människor mot varandra. Att gå den lätta vägen och bara påstå något utan att bevisa om det överhuvudtaget är sant. Att beskylla andra för sina egna problem. Att använda flyktingar som syndabockar för sina egna problem. Detta kan jag inte förstå och anse vara rätt. Aldrig. Punkt. Slut.
Att vara tvungen att lämna sina hemländer på grund av en krig, diktatorer eller på grund av något annat hemskt skäl. Det vill ingen göra utan någon riktig anledning. I Pascalidous Vi kallas tiggare såg man tydligt att romer från Rumänien kommer hit för att kunna försörja sina familjer i Rumänien. Detta kan inte vara fel. Det bästa vore naturligtvis att ingen behövde tigga. Men i Vi kallas tiggare såg man tydligt att det inte var lätt att få en arbetsplats med invandrarbakgrund. Under svåra tider har många varit tvungna – även finländare – att åka utomlands för att kunna försörja sina familjer. Under 70-talet reste många till Sverige från Finland. Och som sagt var min mamma en av finska krigsbarn i Sverige under andra världskriget och jag är alltid tacksam att ni tog hand om min mamma, min tant och min mormor när vi hade det svårt i Finland.
Och slutligen ett stort tack till alla er som har besökt min blogg och kanske läst någon av mina bloggtexter. Jag är väldigt glad om en person läser mina texter. Nu tack vare Alexandra Pascalidous tweets och Facebook-inlägg har det varit över 550 människor som klickat på bloggtexten om hennes TV-program och över 1200 har besökt bloggen. Tack till var och en av er.
Hoppas att jag har mer tid att skriva nu under sommaren. Om inte annat så kanske något om fotboll. Jag förstår väldigt lite om själva sporten men kanske lär jag mig något nytt nu under EM i Frankrike.
Mareetta

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar