Jag har haft så
mycket att göra under de senaste veckorna och ärligt sagt behövde jag även lite
tid att begripa vad som egentligen hände med min senaste text. Därför har det varit
väldigt tyst här i min blogg.
Jag har alltid
tyckt att det är oerhört viktigt att säga vad man tycker. Jag är och har alltid
varit emot rasismen och tyckt att det är väldigt viktigt att säga sin åsikt
högt. Att motverka rasism är allas plikt och som bibliotekarie anser jag är det
är min plikt att i ett offentligt rum angripa om någon uttalar sig rasistiskt.
Förra gången
skrev jag bara ned några av mina tankar om Alexandra Pascalidous TV-program Vi
kallas tiggare. Jag är partiskt när jag skriver om Alexandra Pascalidou. Jag
medger detta utan dåligt samvete. Hon är en förebild och jag har följt hennes
resa en lång tid. Egentligen kan hon inte göra så mycket fel enligt mig. Trots
detta försöker jag vara kritiskt och kritiken hör absolut till när det gäller
god journalistik… Alltid visa båda sidor av en sak, alltid lyssna vad andra
säger och förhoppningsvis lära sig något och komma överens fast man tycker
annorlunda.
Det som jag aldrig
kan acceptera är rent rasistiska uttalanden där man bara hetsar människor mot
varandra. Att gå den lätta vägen och bara påstå något utan att bevisa om det
överhuvudtaget är sant. Att beskylla andra för sina egna problem. Att använda
flyktingar som syndabockar för sina egna problem. Detta kan jag inte förstå och
anse vara rätt. Aldrig. Punkt. Slut.
Att vara tvungen
att lämna sina hemländer på grund av en krig, diktatorer eller på grund av något
annat hemskt skäl. Det vill ingen göra utan någon riktig anledning. I Pascalidous
Vi kallas tiggare såg man tydligt att romer från Rumänien kommer hit för att
kunna försörja sina familjer i Rumänien. Detta kan inte vara fel. Det bästa
vore naturligtvis att ingen behövde tigga. Men i Vi kallas tiggare såg man
tydligt att det inte var lätt att få en arbetsplats med invandrarbakgrund. Under
svåra tider har många varit tvungna – även finländare – att åka utomlands för
att kunna försörja sina familjer. Under 70-talet reste många till Sverige från
Finland. Och som sagt var min mamma en av finska krigsbarn i Sverige under
andra världskriget och jag är alltid tacksam att ni tog hand om min mamma, min
tant och min mormor när vi hade det svårt i Finland.
Och slutligen ett
stort tack till alla er som har besökt min blogg och kanske läst någon av mina
bloggtexter. Jag är väldigt glad om en person läser mina texter. Nu tack vare
Alexandra Pascalidous tweets och Facebook-inlägg har det varit över 550 människor som klickat på bloggtexten om hennes TV-program och över 1200 har besökt bloggen. Tack till var och en av er.
Hoppas att jag
har mer tid att skriva nu under sommaren. Om inte annat så kanske något om fotboll.
Jag förstår väldigt lite om själva sporten men kanske lär jag mig något nytt nu
under EM i Frankrike.
Mareetta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar