100-vuotiaalle Suomelle

Suomi juhli eilen 100-vuotissynttäreitä. Työpaikkani eli kaupunginkirjasto on koko vuoden juhlinut Suomi100-tapahtumin ja täytyy myöntää, että kyllästyin jo aikaa sitten koko asiaan. Ei siksi, etteikö Suomen itsenäisyys olisi tärkeä asia, se on ehdottomasti supertärkeä asia, mutta isänmaallisuuden rummuttamisessa ja suomen lipun ihannoinnissa on myös omat vaaransa.

Molemmat isoisäni ovat sotineet Suomen puolesta. Toinen selvisi hengissä sodasta, mutta ei kuulemma koskaan puhunut kokemastaan, toinen kaatui aivan sodan viimeisinä päivinä niin kaoottisessa tilanteessa, että hän ei päässyt haudan lepoon vaan haudattiin sotatantereelle jääneenä. En koskaan saanut tavata kumpaakaan, sodasta selvinnyt isoisäni kuoli vain viikkoja ennen syntymääni.

Minulla ei siis oikein ole yhteyttä sotaan tai siis on. Äitini oli yksi yli 70 000 suomalaislapsesta joka pääsi sotalapsena Ruotsiin. Yhdessä siskonsa kanssa he pääsivät molemmat hyviin perheisiin Skåneen aivan Ruotsin eteläkärkeen. Äidinäitini oli myös Ruotsissa Tukholmassa suomalaislapsia vastaanottaneessa paikassa töissä. Äitini kertoi minulle, kun olin lapsi, miten hän Ruotsissa pikkuhiljaa oppi ruotsin mutta unohti suomen. Takaisin tullessaan hän joutui opettelemaan äidinkielensä uudestaan. Opiskellessani ruotsin kieltä yliopistolla tutustuin sotalapsiasiaan ja kirjoitin pienen tutkielman siitä, miten sotalapseus lukemieni romaanien ja tutkimusten perusteella vaikutti pieniin lapsiin ja miten erilaisia sekä hyviä että huonoja kokemuksia lapsilla oli ollut. Luin paljon ja huomasin, että alkuperäinen tarkoitus operaatiolle oli ollut hyvä, mutta toteutus epäonnistui monin paikoin. Oma äitini ei koskaan ole päässyt eroon yksinjäämisen pelosta. Tämä tuntui lukemani perusteella olevan yleistä sotalapsien keskuudessa. Muuten äidin kokemukset olivat hyviä ja yhteys sotalapsiperheeseen säilyi vuosikymmenien ajan. Tästä seurauksena mm. oma positiivinen suhtautumiseni Ruotsiin ja ruotsin kieleen. Ja siihen, että suhtaudun positiivisesti vieraisiin maihin, ihmisiin ja niiden kieliin ja kulttuureihin.

Kuluneena vuotena on puhuttu paljon sotaveteraaneista ja heidän antamastaan suuresta uhrista. Tämä on tietenkin oikein, mutta ei saa unohtaa niitä nuoria poikia ja miehiä, jotka kuolivat sodassa ja antoivat kaikkein kalleimman uhrin, jonka voi antaa, tai heidän perheitään, jotka jäivät jälkeen. Äitini menetti isänsä sodassa ja jäljelle jäi muutamia hataria muistoja, jotka nekin ovat jo haihtuneet mielistä. Isänisä tuli takaisin, mutta isäni kertoman mukaan sota jätti häneenkin suuret arvet. Täytyy siis muistaa kaikki, myös heidät jotka kuolivat.

Viime vuosina äärioikeiston toiminnassa minua on ennen kaikkea ärsyttänyt ja raivostuttanut se, kuinka he ovat omineet sotaveteraanit riveihinsä. Kuinka nämä yltiökansallismieliset kyltein julistavat, että Suomen käymissä sodissa ei taisteltu siksi, että maahanmuuttajat saisivat tulla Suomeen. Vaaditaan rajojen kiinni laittamista. Minun isoisäni ei varmasti taistellut näiden tollojen vuoksi. Äitini ei menettänyt isäänsä siksi, että vuosikymmeniä myöhemmin rajat pistettäisiin kiinni lapsien ja vanhusten ja naisten edessä, jotka ovat selvittäneet tiensä sodan kauheuksista vaikeissa olosuhteissa Suomen rajoille. Karjalan evakot, joihin molemmat isoäitini kuuluivat, tai suomalaiset sotalapset kuten äitini ja tätini. Samalla tavalla heidät on otettu vastaan ja heistä on pidetty huolta. Voiko mikään olla typerämpää kuin hylätä apua tarvitsevat. Vain ja ainoastaan auttamalla apua tarvitsevia tai tutustumalla uusiin erilaisiin ihmisiin ja kulttuureihin saadaan aikaan monikulttuurinen, monitasoinen ja rikas yhteiskunta.

Minun lapsuuttani varjosti suuri ja mahtava Neuvostoliitto ihan rajan takana, isän synnyinseudulla Parikkalassa vain kivenheiton päässä. Rajan pinnassa venäläisistä ei pidetty. Heidät koettiin uhkana. Suomi eli mahtavan maailmanvallan vieressä ja muistan lapsena pelänneeni sodan syttymistä ihan tosissani. En minä mitään sodasta ymmärtänyt, mutta se pelotti kuitenkin. Rauhanmarssit olivat minulle tärkeitä. Oli tärkeää osoittaa mieltään rauhan puolesta.

Olen pasifisti enkä nykyaikana ymmärrä armeijan tarvetta. Asiat pitää voida selvittää puhumalla. Valtioiden pitää voida elää rinnakkain sotimatta. Kuitenkin koko ajan jossain päin maailmaa on sota. Sotaa käydään maiden sisällä ja sitä käydään maiden välillä. Silti jotakin on myös opittu. Natsisaksan hirveyksiä on tutkittu ja kauheuksista on myös opittu. Enkä usko, että samanlaisia hirveyksiä voi enää tapahtua. Tai toivon ainakin, että niin ei voi käydä.

Minun on ollut jotenkin vaikea hehkuttaa 100-vuotiasta Suomea, vaikka se tosiasia, että olen saanut elää itsenäisessä maassa ilman sotia ja konflikteja, rauhassa ja yltäkylläisyydessä, on tietenkin hieno asia. Yltiöisänmaallisuus on se asia joka tässä juhlinnassa pelottaa.

Siis onnea Suomelle.

Onnea monikulttuurinen, avoin, itsenäinen, suvaitsevainen ja rasisminvastainen Suomi!

Ensi vuodesta tulee mielenkiintoinen, kun kansalaissodasta tulee kuluneeksi 100 vuotta. Itsenäisyyden juhlimisesta hypätään muistelemaan kahtiajakautunutta Suomea. Toivottavasti keskustellaan paljon ja toivottavasti vuodesta selvitään kunnialla.

Mareetta

Roy Fares & MR Cake - ett bakverksparadis

Så länge jag har vetat att Roy Fares tillsammans med Mattias Ljungberg ska öppna ett café i Stockholm har jag velat gå dit. Caféet öppnades redan i september men först nu var det möjligt för mig att resa till Stockholm.

Från T-Centralen till MR Cake var det lång väg

När jag fick veta tidpunkten när vi är i Stockholm tog jag genast kontakt med Roy Fares för att veta hur långa köer dom egentligen har eftersom tiden i Stockholm är väldigt knapp när man kommer med båten från Helsingfors. Efter att jag hade fått veta att på söndagar är den bästa tiden att komma före lunchtiden bestämde vi för frukost hos rMr. Cake. Tyvärr hade vi redan hunnit boka biljetter för båtens anslutningsbuss som bara har en hållplats och den är på T-Centralen. Vi var tvungna att gå genom nästan hela Stockholms centrum eller så kändes det i alla fall för att nå Mr. Cake på andra sidan stan. Resan var jättelång och vi var väldigt hungriga och måste medge väldigt ivriga för att komma fram och slutligen var vi där. Framme.

Äntligen var vi framme

Eftersom vi inte ännu hade ätit frukost beslöt vi för frukosten och av de tre alternativ som man kunde välja emellan tog vi den svenska varianten. Roy Fares är en mästare utan like när det gäller superläckra lyxiga konditori kreationer. Förutom frukost ville vi även äta och smaka hans underbara och otroligt fina kakor. Därför beställde vi även två stycke av hans läckra tjinuskikaka, Dulce Cheesecake. Vi lyckades hitta fina platser mittemot kassan, ganska nära dörren. Så kunde vi även se hur det hela tiden var en kö och vad närmare lunchtiden kom desto längre blev den.

Fantastisk frukost med världens bästa Dulce Cheesecake

Frukosten var fantastisk bra. Ost-skinka smörgåsar smakade som om de hade gjorts bara minuter före vi köpte de. Fräscha grönsaker och även bröd var naturligtvis nybakat. Härligt gott. Och så även nypressad apelsinjuice och nybryggt kaffe. En enkel men ändå lyxfrukost.

Det bästa jag någonsin har ätit

Men höjdpunkten var så klart precis som vi hade tänkt den läckra tjinuskikakan, Dulce-Cheesecake. Jag måste erkänna att jag har nog aldrig någonsin ätit något bakverk som var lika läcker. Ögonblicket då jag smakade den första biten av tjinuskikakan var jag helt enkelt i himmelen. Så bra läcker och allt annat. Så himmelsk bra att man knappast kunde tro att det var sant. Och det är nästan omöjligt att ens beskriva den, det var helt enkelt perfekt.

Jag hade några önskemål när det gällde vår visit i Stockholm: den främsta önskan var att äta frukost och fika hos MR Cake, den andra önskan var att äntligen eventuellt ha möjligheten att se Roy Fares och kanske till och med kunna säga hej.

När vi kom till MR Cake och beställde vår frukost såg jag Roy Fares bakom disken. Då och då såg jag honom rusa förbi när vi åt. Men naturligtvis när jag väntade på min tur i toalettkö såg jag honom min förebild när det gäller bakning och matlagning. Och eftersom han på något underligt sätt känns så bekant fast vi inte alls känner varandra (och jag stirrade nog ohövligt på honom) så jag sa bara hej och han svarade hej. Ett så där otroligt overkligt ögonblick. Och då var allt bara snabbt förbi och jag hann och kunde inte säga något vettigt eller egentligen vågade jag inte säga något annat. När vi var på väg ut såg jag att de sålde även Roy Fares - kokböcker och av honom designade köksredskap. Cake Hero är den enda Roy Fares -kokbok jag inte har så jag köpte den. Samtidigt såg jag honom igen bakom disken och frågade om han hade tid att signera den. Samtidigt fick jag även säga hur gott allt hade varit och att den urläckra tjinuskikakan var nog den bästa läckerheten jag någonsin har ätit. Han var lika varm charmant och ödmjukt som jag hade tänkt. Och äntligen fick jag se honom på riktig och säga hej. Och jag fick även en bild med honom eftersom min syster tog bilder av oss när han signerade boken och vi växlade några ord.

Och så möttes vi.

...och jag fick min kokbok signerad.

Dom som satt i vårt grannbord rusade väldigt hastigt ifrån caféet och glömde kvar handväskan i caféet. Vi sa detta till personalen och lite senare kom hon tillbaka för att söka sin väska och var naturligtvis väldig glad att den var kvar. Så förutom att vi hade ätit det bästa tjinuskikakan någonsin hade vi även gjort dagens goda gärning.

För första gången såg jag Roy Fares i samband med prinsbröllopet på SVT. Jag hade nog sett hans namn i någon tidning men någon riktig koll på vad han sysslade med hade jag nog inte. Men när Aftonbladet skrev om ett händelse då han hade blivit trakasserats rasistiskt på gatan i Stockholm i september för ett år sedan hittade jag hans instagram och Facebook-sidor. Jag skrev något under hans inlägg och började följa honom på sociala medier. För ett år sedan bad jag min väninna att köpa mig en signerad kopia av hans kokbok. Min väninna bad signering och fick även en bild av honom med min signerade kokbok. En liten sak för honom men ett minne för livet för mig som fan. Och väldigt fint av honom
.

När jag på vägen hem frågade min syster vad hon tänkte om MR Cake sa hon att det kändes som något slags paradis. Nästan för gott att vara sant. Och jag kan förstå vad hon menar. Ett bakverksparadis kanske? Och många säger att Roy Fares är fikakungen och det är han absolut. Den andra saken min syster tog upp var att caféet och inredningen och allt var fint men inte för fint. Det är också sant.

Nästan hela tiden var det kö vid kassan.

Lite kritik har jag fast det är bara småsaker. Mig störde det lite att det var så mycket folk hela tiden och just på grund av detta hade man lite bråttom för det fanns människor som väntade för att hitta en ledig plats. Kanske lugnar det lite i framtiden och man kan stanna en längre tid och kanske till och med smaka på flera söta läckra saker.

Väntar att Roy Fares har tid att signera min nya kokbok

Jag läste vad dom andra som besökt caféet hade skrivit på MR Cakes Facebook-sida. Det var något om priserna som några tyckte var höga. Jag kan inte jämföra dom så mycket med prisnivån i Sverige men om man jämför med Finland och verkligen tänker att det är fråga om handgjorda bakverk så håller jag inte alls med. Jag tycker att allt var så värt varenda krona det kostade.

Dessa läckerheter köpte jag som take-away för att äta i hytten senare under kvällen. Otroligt läckra.

 

Om jag bodde i Stockholm vore jag så klart en stamkund på MR Cake. Nu när köerna är så långa ä caféet den perfekta platsen för en åtminstone snabb vistelse. Jag rekommenderar MR Cake och dess drömgoda bakverk varmt när ni nästa gång besöker Stockholm .

Mareetta