Alexandra Pascalidou – outtröttlig kämpare för mänskligheten

Jag har i mitt huvud en bild av en ung kvinna som väldigt medveten lite kaxig utan rädsla gick i Rinkeby i sällskap av journalister och stadsministern. Hon var i sina hemtrakter och ville visa vad Rinkeby verkligen var. Detta var i mitten av nittiotalet och programmet var Mosaik. 

Jag blev väldigt intresserad av denna jämngamla kvinna som – det tänkte jag i alla fall då – var orädd och kunde nå allt vad hon ville. Alexandra Pascalidou journalist, programledare, författare, föreläsare, opinionsbildare och framfört allt människorättsaktivist. 2015 utsågs Alexandra Pascalidou till årets europé av Svenska Europarörelsen. Och i slutet av januari vann hon Stora feministpriset 2016.

Med hjälp av sociala medier fick jag kontakt med min förebild och för några veckor sedan fick jag äntligen träffa henne personligen i Göteborg där hon för tillfället tillbringar stora delar av sin tid eftersom hon framträder i en pjäs på Göteborgs stadsteatern.

Pjäsen Alexandras Odyssé är skriven av Pascalidou och hon är en av skådespelare. Pjäsen baserar sig på hennes bok Kaos: ett grekiskt krislexikon där hon med sina iakttagelser förklarar oss Greklands samtidshistoria och ekonomiska kollaps. På grund av den stora flyktingfloden har Grekland efter att boken har publicerats hamnat till en ännu svårare situation. Och även detta handlar Pascalidous pjäs.

Jag tycker att alla människor har lika värde. Och jag har alltid beundrat människor som kämpar för alla människors lika värde. De ställer sig i frontlinjen och tar emot hat och hot och vägrar att ge upp fast det många gånger vore lättare. Alexandra Pascalidou är just en sådan kämpe. Hon har blivit hatat och hotat varenda dag hon har varit i rampljuset. Ibland har hon tagit time-out men hon har alltid kommit tillbaka.

Jag har läst hennes första bok Bortom mammas gata många gånger. Jag har nog aldrig blivit så berörd av någon annan bok. Pascalidou beskriver sin uppväxt med intressanta kåseriliknande berättelser – några roliga och några väldigt ledsna och sorgliga. Speciellt när hon berättar om hur hon blev förföljd av nazister och hur Aftonbladet mot hennes vilja publicerade bilder om detta blir jag fortfarande berörd av hennes historia gång efter gång.

Alexandra Pascalidou vet vad rasism är, hon vet vad det innebär att vara invandrare i Sverige och detta är hennes styrka och även drivkraft. När hon talar om mångfald och mänskliga rättigheter är det med sådan övertygelse att man tror varje ord hon säger. Men trots detta ska hon hela tiden besvara och förklara sig själv.

Efter vårt möte i Göteborg utlovade Alexandra Pascalidou att svara några av mina frågor. Så jag tog mig tid och ställde alla de frågor jag någonsin har velat veta och lite till. Jag vet att hon har mycket på gång hela tiden. Hon är skådespelare, skriver artiklar, intervjuar människor osv. Därför uppskattar jag verkligen att hon tog tid och svarade några av mina frågor.

Grekland har blivit platsen där flyktingar är strandade och lever i trånga flyktingläger. Situationen har blivit bara sämre och sämre. Grekland – ett land som är i konkurs – tar hand om människor som har förlorat allt. När jag ser döda barn som spolats i land i Grekland kan jag bara gråta.

Hur klarar du av att möta människor med hemska och tragiska öden utan att bli deprimerad och knockad av allt elände?
Dessa människor är ofta starkare än vi tror. De är överlevare. Och även i det mörkaste mörker finner de ibland kraften att skämta och skratta och skatta sig lyckliga att de lever. Där har vi något att lära. Jag blir orolig och obekväm med människor som bara är lyckliga. Människor som alltid är glad och glättiga och saknar sår. Även om jag inte tror att de finns. När vi delar våra trauman och sorger – som jag tror att alla har med sig – så inser vi hur lika vi är vi människor.  

I Bortom mammas gata skriver du om ditt hemland Grekland och hur du valde att åka dit för dina universitetsstudier. Men i slutet av dina Erasmus-studier längtade du trots allt tillbaka till Sverige.

Hur är det idag? Var hör du hemma?
Jag hör hemma i hemlösheten. Jag har förlikat mig med tanken på att jag sannolikt aldrig kommer känna mig hemma eller accepteras som hemmahörande på en geografisk plats. Jag är hemma hos min dotter, mina vänner. Jag är hemma i rörelsen och rotlösheten. Jag är hemma på flygplatser och på flygplan och överallt där gränserna för ett ögonblick suddas ut.

Jag förstår inte riktigt varför många ifrågasätter dina kunskaper om Grekland. Du är grekinna. Du har även studerat på universitetet i Grekland och arbetat i grekisk TV. Detta gör din rapportering om Grekland intressant.

Någon skrev som kommentar i din blogg att du inte samtidigt kan vara journalist och opinionsbildare. Vad tycker du?
Folk tycker så mycket. Att vara journalist är att vara opinionsbildare. Även om man inte vill tillstå det kommer en enorm makt med yrket. Även om man utger sig för att vara fullkomligt objektiv och opartisk är man präglad av sin uppväxt, sin klass, sin kultur, sin syn på livet och världen. Valet av ämnen, intervjupersoner och vinklar är aldrig helt opartiskt. Och jag är partisk. Jag kommer för alltid att ta ställning mot rasism och sexism och förtryck och orättvisor och för demokrati, mångfald och jämlikhet och jämställdhet. Det står dessutom i Public Service regler så jag har stöd. Flera borde egentligen ta ställning för mänskliga rättigheter istället för att mumla och vackla av ängslighet. Man kan inte förhålla sig opartisk till alla människors lika värde.

Du sa i program Värvet att fördomar går bort om man träffar varandra. Det är säkert sant men hur får vi dessa människor tillsammans så att de träffar varandra och diskuterar?
Vi måste kämpa mot segregation och för integration. Att människor får träffas naturligt. Fattiga och rika. Invandrare och infödingar. Homos och heteros och alla andra. Krossa ghettobunkrarna helt enkelt.

Hur trött blir du att du alltid är tvungen att förklara och försvara dig?
Helt utmattad faktiskt. Och deprimerad och desillusionerad emellanåt.

Med Alexandras Odyssé fick du förverkliga ännu en av dina drömmar. Jag tycker om ditt sätt att skriva. Du använder färgstarkt språk och dina texter är väldigt bra konstruerade. Jag tycker att du borde skriva en roman.

Vore du intresserad av att göra det?
Tack snälla. Det är min dröm. En roman. Jag måste ge mig i kast med det. Men jag har så många faktaböcker jag vill skriva som pockar på. Och så många dokumentärer. Och jag vill göra mer teater. Jag har många drömmar men är också väldigt tacksam för det liv jag fick – som jag inte ens vågade drömma om!!!

Hoppas att du någon gång får även möjligheten att leda ett eget program där du kan diskutera med intressanta människor och ta upp samhällsviktiga ärenden.

Vore det något du ville göra?
Det har varit min dröm väldigt länge! Håll tummarna.

Jag anser att din styrka definitivt ligger i din mångsidighet. Du klarar av det mesta. Som jag sa i min blogg när jag skrev om Vi kallas tiggare så är en av dina styrkor det att du kommer väldigt nära andra människor, på ett väldigt naturligt sätt. Du verkar vara genuint intresserad av det andra säger.

Är detta något som är lätt för dig?
Jag älskar människor. Konstiga, udda, vanliga, ovanliga, märkliga –alla har något att lära mig. Jag växte upp bland annorlunda, avvikande människor f ån världens alla hörn. Jag lärde mig att acceptera dem och kommunicera med alla.

Som bibliotekarie är jag intresserad av att veta vad du tycker om biblioteket. Kommer ihåg att du skrev om detta i Bortom mammas gata.

Vad är ditt förhållande till biblioteket?
Biblioteket blev min studsmatta upp i samhället. Min trygga vrå, min oas. Enda lugna platsen i en kaotisk uppväxt. Jag är evigt tacksam att det fanns och kommer aldrig glömma min finska bibliotekarie med de härligt runda vokalerna som kittlade igång min läslust.

Du har verkligen gjort det som kallas för klassresan. I programmet Sommarpratarna talade ni om klassresan och hur det handlar om ensamhet att man lämnar något när man är på väg till något annat något nytt. Du understryker att du har Rinkeby alltid med dig, att du är evigt trogen och kommer aldrig glömma varifrån du kommer ifrån och att det egentligen handlar om existentiell ensamhet. I Finland kan man absolut göra en klassresa men i det finska språket har vi inte ett bra begrepp eller ord för det.

Hur skulle du definiera och förklara begreppet klassresa?
Inte heller i det grekiska språket finns det träffsäkra och talande ordet Klassresa. Kanske är social rörlighet mindre vanligt eller något vi talat mindre om. Att fjärma sig från sin klass och bli främling i en ny klass är som att byta land. Ett annat språk, andra koder och kroppsspråk, andra vanor och traditioner, andra osynliga regler. Att jag är trogen min bakgrund, min förort, min arbetarklassmiljö handlar om solidaritet. Jag vänder inte ryggen till dem jag lämnat. Jag kämpar så gott jag kan för att få med mig så många jag kan upp och in genom nålsögat. Jag känner mig fortfarande mest hemma hos den fattiga arbetarklassen, de lågavlönade som sliter inom vård och omsorg, som städar korridorer och sliter för att ge sina barn ett lite bättre liv än de själva fick. Ränderna går aldrig ur. Privilegierna kommer med plikten att hjälpa andra och slipa ner trösklarna. Jag är tacksam för den klassresa jag gjort Sverige gav mig chansen genom att under min uppväxt erbjuda gratis verksamheter som kommunala musikskolor och studielån. Utan dessa möjligheter hade jag garanterat idag i bästa fall haft en städfirma som halva min släkt.  

I slutet av programmet Värvet sa du att allt vi gör spelar någon roll och att du vill bli ihågkommen som kämpare för mänskliga rättigheter och som någon som alltid stod på svagas sida och att du har satt avtryck.

Tycker du att du har lyckats och om så hur?
Allt vi gör spelar roll. Alla våra val har konsekvenser. Varenda dag är en ny sida i vår dagbok och en chans att sätta avtryck i vår tid och omgivning. Det hjälper mig att tänka långsiktigt. Att tänka att kampen, svetten, slitet och motgångarna och motståndet jag möter kommer löna sig i längden. Om en enda människa minns att jag stärkte henne räcker det som mitt eftermäle. Häromdagen skrev någon på FB att han under 90-talet jobbade som flyttgubbe på SVT och då var jag den som inte behandlade dem som inventarier i korridorerna utan jag var den enda som alltid hälsade och snackade och bekräftade deras existens. De orden räcker för mig. Jag minns honom inte men att han minns mig säger en del. Så försöker jag leva varenda dag. Som om varje dag var den sista och som om varenda människa jag möter är den viktigaste. Vissa dagar misslyckas jag. Men oftast ger det mig enorm glädje.

 


Tack för intervjun och ett stort tack för bilder Alexandra Pascalidou. Hoppas att vi möts igen någon gång.

Jag fick äntligen förverkliga en av mina drömmar. Jag älskar att skriva och tror att jag kan skriva intressanta texter. Nu fick jag intervjua någon som är väldigt viktig för mig. Kanske kunde jag klargöra några missuppfattningar om dig.

Hoppas att jag i framtiden får intervjua några av mina andra förebilder.

Er Mareetta