Jag anmälde mig genast jag fick veta
att Alexandra Pascalidou skulle komma till Helsingfors för att leda detta
seminarium. Delvis för att jag tycker om henne med delvis för att detta är ett
otroligt viktigt och intressant ämne. Och eftersom det är så viktigt att
diskussionen kring #metoo-kampanj hålls vid liv följde jag med glädje hur
mycket vi redan har gjort för att förbättra situationen fast det är väldigt
mycket att göra fortfarande. Jag har varit så lycklig och entusiastisk
efter måndagens seminarium eftersom jag fick så mycket nytt att tänka
på.
Men låt mig börja från början. Jag
har lite grann följt diskussioner om #metoo i Twitter, i andra sociala medier
och i olika tidningar. Jag har fortfarande inte själv använt
hashtag #metoo för att det som hänt mig kan inte alls jämföras med det som
hänt flera andra kvinnor.
Det var i början av 90-talet då
jag var i Paris på semester. Det var för många människor som ville åka med
metro efter nationaldagsfirandet och metrostationen var minst sagt full av
människor. Och det stod någon äldre man bakom mig och han kom väldigt nära mig
så att jag kunde känna honom trycka sig mot mig bakifrån och jag tyckte att
situationen var väldigt obekväm. Men jag gjorde ingenting. En annan gång var
när en äldre lärare på universitetet tog mig på axel och kom även han väldigt
nära mig. Även då sa jag ingenting men fortfarande efter decennier kommer jag
ihåg allt som om det hade varit igår. Dessa händelser kan kanske inte direkt
anses som sexuellt trakasseri men var går gränsen? Det kom tydligt fram i
seminariet att alla upplever det som är trakasseri annorlunda. Själv tycker jag
att situationer där en manlig kund berättar mig när jag sköter mitt arbete som
bibliotekarie några historier eller skämt som är väldigt sexuella och har
naturligtvis ingenting att göra med ärendet han har med mig att det är något
slags sexuellt trakasseri. I alla fall är det obekvämt och egentligen borde jag
inte vara tvungen att höra sånt. Detta kom tydligt fram även i presentationer
och gemensamma diskussioner och kommentarer i måndagens seminarium.
Här några presentationer jag
tyckte var väldigt intressanta och som berörde mig mest.
Det var min vän förebild och
hjälte Alexandra Pascalidou som öppnade seminariet. Hon berättade med sitt eget
liv som exempel hur hon och hur vi kvinnor har blivit behandlad genom våra liv.
Och hur vi kvinnor förväntas att inte ta för mycket plats. Vi ska vara snälla,
inte klaga så mycket och inte göra så mycket väsen av oss. Det var Alexandras
Pascalidous pappa som gjorde henne till feminist. Han sa låt aldrig någon sätta
dig i köket vid spisen eller använda dig som madrass. Hon berättade om sin
mamma som var och fortfarande är hennes feministförebild. Och som i boken
#metoo berättade Alexandra Pascalidou även om kvällen då hon blev våldtagen och
hur hon teg. Hon berättade även om hur hon på grund av att hon var kvinna och
talade bl.a. om människors lika värde om mångfald och mänskliga rättigheter
blev jagad och hotad. Hon tog naturligtvis upp även Grekland och jämförde
#metoo-kampanjen med Pandoras box. Och rätt har hon. I botten av Pandoras box
fanns hopp och det är vad #metoo egentligen handlar om. Det vi kvinnor vill nå
med #metoo-kampanjen är grundläggande rättigheter. Vi vill att alla människor
behandlas lika. Jag själv tycker att det är så självklart men #metoo-kampanj
har bevisat att vi fortfarande har en lång väg att gå. Alexandra talade också
om att Privilege means duties – Privilegier betyder att man har plikt att göra
något.
Den andra presentationen jag vill
ta upp här är Lottaliina Pokkinens presentation. Hon är chef för juridiska
ärenden på Finlands musikers förbund. Hon berättade om enkät bland musiker som
gällde #metoo. Enkät visade vilka sexuella trakasserier musiker hade mött: allt
från oönskad beröring till våldtäkt och allt däremellan. Det var förvånande hur
många manliga musiker sa att dom hade blivit trakasserat av kvinnor. Flirt kan
ju vara en del av konsertuppträdanden men när showen är över är även flirt över
sa hon men alla kvinnor förstår inte detta enligt enkät. Även bland musiker var
det många (35%) som inte hade sagt någon något om trakasserier. En del sa
ingenting för att dom var rädda att förlora arbetstillfällen. Detta gällde
enbart kvinnor. En del av dom som inte hade sagt något ville bl.a. inte bli
markerade som svåra och humorlösa. Det som nu har förändrats och görs
annorlunda är att alla musiker redan från början får tydliga råd att genast
rapportera om de blir sexuellt trakasserad och de får även veta vem den
personen är som de ska kontakta om något händer.
Och den tredje presentation jag
vill ta upp här var skådespelaren Tobias Zilliacus. Han hade tagit sin uppgift
på allvar. Han berättade ur skådespelarens synvinkel hur komplicerad
situationen kan vara på en filminspelning och vad som egentligen händer där.
Enligt honom berör #metoo-kampanjen hela samhället och inte bara kultursektor.
Enligt Zilliacus är situationen bättre i teater eftersom man jobbar med en pjäs
en längre tid än med en filminspelning. Som freelancerskådespelare arbetar man
kanske en dag eller två och känner inte så många och vet inte vem man ska ta
kontakt med om något händer. I en filminspelning finns det mycket som pågår och
många olika roller och relationer. Och framför allt mycket rädsla. Tobias
Zilliacus målade en mycket real bild av det som händer i en filminspelning:
manusskrivare är kanske rädda för att någon inte tycker om vad dom har skrivit
och regissör för sin del är rädd för skådespelare och använder kanske sin
maktposition, kanske till och med fel. Skådespelare är väldigt sårbara eftersom
situationen är väldigt krävande för dom. Enligt Tobias Zilliacus kan människor
inte höra eller se något om de är rädda. Och då beter människor ofta fel. Och
det man behöver är att skapa en säker plats för alla. T.ex. en
freelancerskådespelare som kommer till en filminspelning måste stänga av allt
annat som hänt och koncentrera i att spela en roll. För att kunna göra detta är
det extremt viktigt att alla bär kollektiv ansvar och beter rätt och säger till
om någon inte gör det. Det är väldigt svårt. Enligt Tobias Zilliacus behövs det
omedelbart kollektiv kollektivavtal för skådespelare och alltid en bestämd
person som man kan gå till om man blir trakasserat. Och även att alla kollektiv
ingriper och säger att det inte är okej om någon har trakasserats. En stark
presentation av Tobias Zilliacus. Fint att han tog del i detta seminarium.
Slutligen försökte Alexandra
Pascalidou ännu dra några slutsatser från alla presentationer. Hon talade om
att vi måste förmänskliga problemet, det behövs integration och pengar och
framför allt behövs det agerande. Att vi inte bara talar om detta utan även gör
något. Och enligt Alexandra är detta inte är ett kvinnligt problem utan manligt
problem. Vi måste få män med. Hon sa även att vi behöver få med dom som har
pengar och ibland tyckte Alexandra måste vi bara sabba stämningen för att få
effekt.
Vilken jättefin eftermiddag. Tack
för att jag fick vara med. Jag uppskattar att Nordiska ministerrådet
arrangerade detta och att det fanns så olika presentationer från. Från statistik
till många väldigt konkreta presentationer som visade hur det i verkligheten
är.
Hoppas att diskussionen fortsätter
och att den syns såväl i sociala medier men även i tidningar och
nyhetssändningar och att beteendet i samhällets alla sektorer förändras. Tack
vare mina underbara föräldrar framför allt min mamma är jag feminist. Och det
har alltid varit självklart för mig att kvinnor och män är lika värda och
samhället måste ta hand om de som behöver det.
Jag tänker i alla fall säga ifrån
om jag ser att någon trakasseras och hoppas att alla andra gör likadant.
Mareetta
