#metoo - vad hände sedan? på Nordisk kulturkontakt i Helsingfors

I måndags fick jag delta i #metoo-vad hände sedan? seminariet på Nordisk kulturkontakt, seminariet var samtidigt startskott för en seminarieturné i Norden för att samla ihop information från olika nordiska länder och se vad som har hänt efter att #metoo-kampanjen började i mitten av oktober 2017.

Jag anmälde mig genast jag fick veta att Alexandra Pascalidou skulle komma till Helsingfors för att leda detta seminarium. Delvis för att jag tycker om henne med delvis för att detta är ett otroligt viktigt och intressant ämne. Och eftersom det är så viktigt att diskussionen kring #metoo-kampanj hålls vid liv följde jag med glädje hur mycket vi redan har gjort för att förbättra situationen fast det är väldigt mycket att göra fortfarande. Jag har varit så lycklig och entusiastisk efter måndagens seminarium eftersom jag fick så mycket nytt att tänka på.

Men låt mig börja från början. Jag har lite grann följt diskussioner om #metoo i Twitter, i andra sociala medier och i olika tidningar. Jag har fortfarande inte själv använt hashtag #metoo för att det som hänt mig kan inte alls jämföras med det som hänt flera andra kvinnor.

Det var i början av 90-talet då jag var i Paris på semester. Det var för många människor som ville åka med metro efter nationaldagsfirandet och metrostationen var minst sagt full av människor. Och det stod någon äldre man bakom mig och han kom väldigt nära mig så att jag kunde känna honom trycka sig mot mig bakifrån och jag tyckte att situationen var väldigt obekväm. Men jag gjorde ingenting. En annan gång var när en äldre lärare på universitetet tog mig på axel och kom även han väldigt nära mig. Även då sa jag ingenting men fortfarande efter decennier kommer jag ihåg allt som om det hade varit igår. Dessa händelser kan kanske inte direkt anses som sexuellt trakasseri men var går gränsen? Det kom tydligt fram i seminariet att alla upplever det som är trakasseri annorlunda. Själv tycker jag att situationer där en manlig kund berättar mig när jag sköter mitt arbete som bibliotekarie några historier eller skämt som är väldigt sexuella och har naturligtvis ingenting att göra med ärendet han har med mig att det är något slags sexuellt trakasseri. I alla fall är det obekvämt och egentligen borde jag inte vara tvungen att höra sånt. Detta kom tydligt fram även i presentationer och gemensamma diskussioner och kommentarer i måndagens seminarium.

Här några presentationer jag tyckte var väldigt intressanta och som berörde mig mest.

Det var min vän förebild och hjälte Alexandra Pascalidou som öppnade seminariet. Hon berättade med sitt eget liv som exempel hur hon och hur vi kvinnor har blivit behandlad genom våra liv. Och hur vi kvinnor förväntas att inte ta för mycket plats. Vi ska vara snälla, inte klaga så mycket och inte göra så mycket väsen av oss. Det var Alexandras Pascalidous pappa som gjorde henne till feminist. Han sa låt aldrig någon sätta dig i köket vid spisen eller använda dig som madrass. Hon berättade om sin mamma som var och fortfarande är hennes feministförebild. Och som i boken #metoo berättade Alexandra Pascalidou även om kvällen då hon blev våldtagen och hur hon teg. Hon berättade även om hur hon på grund av att hon var kvinna och talade bl.a. om människors lika värde om mångfald och mänskliga rättigheter blev jagad och hotad. Hon tog naturligtvis upp även Grekland och jämförde #metoo-kampanjen med Pandoras box. Och rätt har hon. I botten av Pandoras box fanns hopp och det är vad #metoo egentligen handlar om. Det vi kvinnor vill nå med #metoo-kampanjen är grundläggande rättigheter. Vi vill att alla människor behandlas lika. Jag själv tycker att det är så självklart men #metoo-kampanj har bevisat att vi fortfarande har en lång väg att gå. Alexandra talade också om att Privilege means duties – Privilegier betyder att man har plikt att göra något.

Den andra presentationen jag vill ta upp här är Lottaliina Pokkinens presentation. Hon är chef för juridiska ärenden på Finlands musikers förbund. Hon berättade om enkät bland musiker som gällde #metoo. Enkät visade vilka sexuella trakasserier musiker hade mött: allt från oönskad beröring till våldtäkt och allt däremellan. Det var förvånande hur många manliga musiker sa att dom hade blivit trakasserat av kvinnor. Flirt kan ju vara en del av konsertuppträdanden men när showen är över är även flirt över sa hon men alla kvinnor förstår inte detta enligt enkät. Även bland musiker var det många (35%) som inte hade sagt någon något om trakasserier. En del sa ingenting för att dom var rädda att förlora arbetstillfällen. Detta gällde enbart kvinnor. En del av dom som inte hade sagt något ville bl.a. inte bli markerade som svåra och humorlösa. Det som nu har förändrats och görs annorlunda är att alla musiker redan från början får tydliga råd att genast rapportera om de blir sexuellt trakasserad och de får även veta vem den personen är som de ska kontakta om något händer.

Och den tredje presentation jag vill ta upp här var skådespelaren Tobias Zilliacus. Han hade tagit sin uppgift på allvar. Han berättade ur skådespelarens synvinkel hur komplicerad situationen kan vara på en filminspelning och vad som egentligen händer där. Enligt honom berör #metoo-kampanjen hela samhället och inte bara kultursektor. Enligt Zilliacus är situationen bättre i teater eftersom man jobbar med en pjäs en längre tid än med en filminspelning. Som freelancerskådespelare arbetar man kanske en dag eller två och känner inte så många och vet inte vem man ska ta kontakt med om något händer. I en filminspelning finns det mycket som pågår och många olika roller och relationer. Och framför allt mycket rädsla. Tobias Zilliacus målade en mycket real bild av det som händer i en filminspelning: manusskrivare är kanske rädda för att någon inte tycker om vad dom har skrivit och regissör för sin del är rädd för skådespelare och använder kanske sin maktposition, kanske till och med fel. Skådespelare är väldigt sårbara eftersom situationen är väldigt krävande för dom. Enligt Tobias Zilliacus kan människor inte höra eller se något om de är rädda. Och då beter människor ofta fel. Och det man behöver är att skapa en säker plats för alla. T.ex. en freelancerskådespelare som kommer till en filminspelning måste stänga av allt annat som hänt och koncentrera i att spela en roll. För att kunna göra detta är det extremt viktigt att alla bär kollektiv ansvar och beter rätt och säger till om någon inte gör det. Det är väldigt svårt. Enligt Tobias Zilliacus behövs det omedelbart kollektiv kollektivavtal för skådespelare och alltid en bestämd person som man kan gå till om man blir trakasserat. Och även att alla kollektiv ingriper och säger att det inte är okej om någon har trakasserats. En stark presentation av Tobias Zilliacus. Fint att han tog del i detta seminarium.

Slutligen försökte Alexandra Pascalidou ännu dra några slutsatser från alla presentationer. Hon talade om att vi måste förmänskliga problemet, det behövs integration och pengar och framför allt behövs det agerande. Att vi inte bara talar om detta utan även gör något. Och enligt Alexandra är detta inte är ett kvinnligt problem utan manligt problem. Vi måste få män med. Hon sa även att vi behöver få med dom som har pengar och ibland tyckte Alexandra måste vi bara sabba stämningen för att få effekt.

Vilken jättefin eftermiddag. Tack för att jag fick vara med. Jag uppskattar att Nordiska ministerrådet arrangerade detta och att det fanns så olika presentationer från. Från statistik till många väldigt konkreta presentationer som visade hur det i verkligheten är.

Hoppas att diskussionen fortsätter och att den syns såväl i sociala medier men även i tidningar och nyhetssändningar och att beteendet i samhällets alla sektorer förändras. Tack vare mina underbara föräldrar framför allt min mamma är jag feminist. Och det har alltid varit självklart för mig att kvinnor och män är lika värda och samhället måste ta hand om de som behöver det.

Jag tänker i alla fall säga ifrån om jag ser att någon trakasseras och hoppas att alla andra gör likadant.

Mareetta