Rasismi nostaa päätään

Suomessa keräännyttiin reilu vuosi siten kansalaistorille kansanedustajan puheiden takia ja nyt tulevana lauantaina kokoonnutaan taas. Syynä on edelleen rasismi, mutta nyt syynä on sen kärjistyminen.

En tunne pahoinpitelyn seurauksena kuollutta, en tiedä kuka hän oli tai mitä hän teki, mutta tiedän sen, että hän on kuollut, koska rasistiseen äärioikeistolaiseen ryhmään kuulunut pahoinpiteli hänet.

On monta asiaa, joita en ymmärrä. Nyt joudun turvautumaan vain lehdistä lukemaani, koska se on ainut tieto, joka minulla on.

Olen luullut, että julkisella paikalla ei saa kokoontua tai järjestää tapahtumia ilman lupaa. En tiennyt, että luvan saa lähettämällä poliisille vain tiedon tapahtumasta. Tiedon, jossa ei edes kerrottu järjestäjän olevan äärioikeistolainen rasistinen ryhmä. Ilmoitukseksi riitti tämä viesti ja paikalle ei lähetetty poliiseja, koska resursseja tähän ei ollut.

Pahoinpitely tapahtui yli viikko sitten, mutta mitään tietoa pahoinpitelystä ei kerrottu julkisuuteen. Vähäisemmätkin asiat ovat päätyneet lehtien sivuille. Nyt ei kuulunut mitään. Pelkkä pahoinpitely olisi pitänyt uutisoida, koska se oli tapahtunut äärioikeistolaisen tilaisuuden aikana.

Uhrin isä julkaisi Facebookissa koskettavan tarinan poikansa kohtalosta sen jälkeen, kun poika oli kuollut pahoinpitelyn aiheuttamiin vammoihin. Myönnän, että minäkin epäilin ensin tarinan aitoutta, koska nykyaikana on niin helppo väärentää asioita, en halunnut tämän olevan mahdollista. Ennen kaikkea en uskonut, koska en ollut kuullut tapahtuneesta mitään. Olin aivan varma, että poliisi ei voi vaieta näin tärkeästä asiasta.

Olin kuitenkin väärässä ja asia oli juuri niin kuin uhrin isä kirjoitti. Asian tultua julkisuuteen oli poliisinkin pakko ottaa kantaa tapahtuneeseen, mutta edelleen vältellen ja selitellen. Tapahtuman järjestänyt Suomen vastarintaliike, jonka toimintaa poliisi tietääkseni seuraa, oli julkaissut mediassa kuvamateriaalia jo viikon ajan, mm. kuvia maassa makaavasta verilammikossa makaavasta uhrista. En ole katsonut kuvia, minulle riittää tieto kuvien olemassaolosta, minun ei tarvitse nähdä niitä. Kuvista kuulemma näkyy, että tapahtuman aikaan paikan ohitti poliisiauto. Poliisi kuitenkin selitti, että tämä auto liittyi johonkin toiseen tehtävään. Kuva oli lehtitietojen mukaan otettu vain 15 minuuttia ennen pahoinpitelyä. Tilanne on varmasti ollut uhkaava jo silloin. Poliisi ei ollut kuulemma tunnistanut SVL:n lippua. Siis MITÄ? Poliisi ei tunne äärioikeistolaisen rasistisen ryhmän lippua? Nauraisin, jos tapahtumat eivät olisi niin traagiset. Nuori mies kuoli, koska poliisi ei tunnistanut lippua eikä sen takia puuttunut tilanteeseen. Ja siksi, että joku vihaa ulkomaalaisia, siis nuori mies kuoli.

On sanottu, että lainsäädäntöä pitäisi kiristää, mutta erilaisissa blogeissa ja artikkeleissa on sanottu, että nykyinen lainsäädäntö antaa jo mahdollisuuden puuttua äärioikeiston toimintaan. Kyse on halusta puuttua rasismiin. Nykyisessä hallituksessa on kuitenkin osallisena puolue, jolla on läheiset yhteydet äärioikeistoon, ei siis ole kovin yllättävää, että rasistiseen toimintaan ei puututa.

On kuitenkin lohduttavaa nähdä, että on myös toisin ajattelevia. Lauantaina järjestetään mielenosoitus otsikolla Peli poikki – Rikotaan hiljaisuus. Osuvasti sanottu, koska tähän asti on todellakin ainakin vallanpitäjien suunnalla oltu kovin hiljaa. Ymmärrän, että puoluejohtajat, hallitus ja presidentti eivät kommentoineet asioita ennen poliisin vahvistusta, mutta silti hiljaisuus on ollut pelottavaa. Eikö rasistinen rikollinen toiminta olekaan kiellettyä Suomessa? Eikö presidentin pitäisi heti ottaa kantaa näin järkyttävään tapahtumaan? Eikö hallitusta todellakaan kiinnosta maan asiat? Ensin mielipiteensä kertoi opposition edustajat sitten vastahakoisesti hallitus ja lopulta presidentti.

Osallistuin todella mielenkiintoiseen sosiaalisia medioita käsittelevään tapahtumaan pari viikkoa sitten. Siellä puhuttiin perussuomalaisten vaalimenestyksestä, joka tuli täydellisenä yllätyksenä monille. Luennoitsija selitti tapahtunutta sillä, että sosiaalisessa mediassa samankaltaiset, samoinajattelevat muodostavat eräänlaisia kuplia, joiden ulkopuolelle muodostuu toisia aivan erilailla ajattelevia kuplia ja nämä eivät tiedä toisistaan, jolloin perussuomalaisten vaalimenestys tuli yllätyksenä monille.

Toivottavasti näin ei ole rasismin kanssa. Toivottavasti kyse on vain pienestä ahdasmielisestä osasta kansaa. Ainakin rasismi ja tämä SVL on tuomittu monilla rintamilla voimakkaasti. Toivottavasti lauantain tilaisuuteen osallistuu satoja, tuhansia ihmisiä, jotka täyttävät kansalaistorin rasisminvastaisilla puheillaan.

Toivottavasti sinäkin osallistut.

Kansalaistori klo 12 – 15. 24.9.2016 Peli poikki – Rikotaan hiljaisuus.

Minä en valitettavasti voi osallistua, koska olen töissä, mutta ajatuksissani olen mukana.

Aina rasismia vastaan.

Mareetta

P.S. 15 000 - 20 000 osallitui eilisiin Peli poikki - Rikotaan hiljaisuus -mielenosoituksiin. Mahtava määrä ihmisiä. Kiitos kaikille osallistujille. Yhdessä rasismia vastaan ja suvaitsevaisuuden puolesta.
 

Rasismen lyfter sitt huvud igen

För ungefär ett år sedan samlades en stor grupp av människor på medborgartorget i Helsingfors för att motsäga det rasistiska en riksdagsman hade sagt. Nu samlas vi igen för att rasismen har spetsats till ytterligare.

Jag känner inte den som dödades, jag vet absolut ingenting om honom men jag vet att någon misshandlade honom till döds i samband med ett rasistiskt evenemang.
 

Det finns många saker jag inte förstår. Det enda jag vet är det jag läst i tidningar och bloggtexter.

Jag visste inte att man kan samlas eller arrangera något utan att polisen har gett tillstånd för evenemanget. Jag visste inte att det räcker att man skickar meddelande och berättar att man ska dela blanketter men inte måste säga vem som arrangerar evenemanget. Och eftersom polisen inte visste vem som var arrangör så skickade man inga poliser för att övervaka tillställningen.

Misshandeln hände för en vecka sedan men polisen valde att inte kommentera det på något sätt. Tycker att det är underligt eftersom många mycket mindre saker hamnar i rubriker och tidningar. Att någon hade misshandlats i samband med träff för extremhöger är redan en nyhet.

Offrets far publicerade det som hade hänt på Facebook efter att sonen hade dött. Jag var inte alls säker på att det som hade publicerats var sant eftersom jag inte ville tro att något så hemskt kunde hända i Finland. Jag tyckte att det var underligt att jag inte hade hört något om händelsen. Jag var säker på att polisen inte kunde tiga om något så viktigt.

Jag hade fel. Efter att det som hade hänt var offentligt var polisen tvungen att ta ställning. Men polisen var fortfarande undvikande och bortförklarande. Suomen vastarintaliike (Finska motståndsrörelsen) hade hela veckan publicerats bilder och videos om evenemanget och om offret som låg på marken täckt av blod. Jag har inte sett dessa bilder, jag vet att dom finns men för mig räcker det att jag vet att dom finns. Det sägs att man ser en polisbil som körde förbi innan misshandeln men att polisen inte kände till hurudan flagg denna Finska motståndsrörelsen har. Om det inte vore så tragiskt skulle jag skratta. En ung man miste livet eftersom polisen inte kände till flaggan. Och för att någon hatar utlänningar, alltså en ung man miste sitt liv.

Många kräver lagändringar. Rasistiska och våldsamma organisationer borde nekas. Samtidigt skriver man i olika bloggtexter och tidningsartiklar att det är redan nu möjligt att ingripa. Det behövs inga skärpningar när det gäller lagstiftningen. Att det egentligen är fråga om viljan att ingripa. Vi har ett parti i regeringen som har nära kontakter till extremhöger och på grund av detta är det inte så överraskande att man inte vill förbjuda denna verksamhet.

Men det är verkligen glädjande att det finns massor av andra som tycker som jag och är mot rasismen och mot extremhöger. På lördag arrangeras en demonstration, ett evenemang med rubriken Peli poikki – rikotaan hiljaisuus (på svenska betyder det Nu räcker det och att man ska bryta tystnaden). Tycker att rubriken motsvarar det som har hänt. Tystnaden har varit påtaglig. Makthavarna har inte sagt så mycket. Jag förstår att innan polisen bekräftar det som hänt kan partiledarna, regeringen och presidenten inte säga så mycket. Men tystnaden har också varit skrämmande. Godkänner man rasismen. Presidenten borde ha sagt något genast efter att polisen hade kommenterat och bekräftat det som hade hänt. Men regeringen då. Är dom inte intresserade av det som har hänt. Först var det oppositionen som kommenterade och först efter det regeringen.

Några veckor sedan deltog jag i ett seminarium om sociala medier. Fick många fina tips om hur man kan och hur man borde använda t.ex. twitter och Facebook men framför allt påmindes jag hur likasinnade bildar sina egna grupper och sällan möter dom som tycker annorlunda. Detta förklarar hur Sannfinländarnas valseger några år sedan var en stor överraskning för oss andra som inte stödjer detta parti.

Hoppas att detta inte gäller rasismen. Att det bara handlar om en liten trångsynt minoritet. Åtminstone har man reagerat starkt mot rasismen och mot denna Finska motståndsrörelse. Hoppas att väldigt många deltar och Medborgartorget fylls med röster mot rasismen och för tolerans.

Hoppas att även du deltar.

Medborgartorget kl. 12 – 15. Den 24 september Peli poikki – Rikotaan hiljaisuus

Om jag bara kunde delta men jag måste arbeta. Mina tankar är med er och hoppas att det blir ett stort evenemang. Väldigt stort.

Alltid mot rasismen och alltid för toleransen.

Mareetta

P.S. Mellan 15 000 - 20 000 demonstrerade mot rasism igår. Helt fantastiska siffror. Bra gjort alla. Tillsammans för tolerans och mot rasism.

Hösttankar

Tillbaka på jobbet. Känns lite tråkigt att redan efter första dagar hade man fast känslan att man behövde ha semester igen. Fast så illa är det faktiskt inte. Jag har många kommande utmaningar. Om några veckor har jag igen Facebook och Gmail kurser för bibliotekskunder. Igår skaffade jag ett twitterkonto för min arbetsplats. Idag hade jag undervisning eller rättare sagt vägledning i hur man sköter sociala medier när det gäller en offentlig institution. Vad får man skriva och vad får man inte skriva. Vad kan gå snett, vilka problem kan uppstå och hur man kan lösa dessa problem.


Jag har själv haft ett privat twitterkonto ungefär två år. Jag lär mig fortfarande hur man gör. Eller hur man borde göra. Mestadels har jag delat musikvideos och rekommenderat sådan musik jag själv tycker om. Det andra ämnet jag skriver om är hur viktigt allas lika värde är. Jag har försökt göra det lilla jag kan för tolerans och dela inlägg som tar ställning mot rasismen. Har inte haft så mycket tid att skriva varken här i bloggen eller i andra sociala medier men försöker skärpa mig nu under hösten.


Det som har gjort mig extra glad under de senaste veckor är att Alexandra Pascalidous Vi kallas tiggare har blivit nominerat till Kristallen i kategorin Årets fakta- och aktualitetsprogram. Jag skrev genast när jag såg programmet att SVT och speciellt min hjälte Alexandra Pascalidou har gjort något väldigt viktigt och bra. Vi kallas tiggare är min favorit och jag hoppas verkligen att programmet vinner priset.


Tack vare att Pascalidou tweetade om min bloggtext som handlade hennes program klickade 570 personer textlänken och min blogg fick massor av nya besökare. Jag är oerhört tacksam att hon tog tiden och läste min text och tyckte att den var bra. Att hon delade länken på sin Facebooksida och i Twitter var verkligen vänligt och betyder väldigt mycket för mig. Fast vi inte känner varandra på riktigt har jag känslan att hon faktiskt på något sätt är en vän. Låter dumt jag vet men så känns det. Det finns faktiskt en möjlighet att jag kanske under våren får möta henne. På riktigt menar jag.


Alexandra Pascalidou har skrivit manuset för en pjäs Alexandras odyssé som har premiär i februari på Göteborgs Stadsteater. Hoppas att någon av mina väninnor vill resa med mig för att se pjäsen. Och som sagt är det faktiskt till och med möjligt att vi får träffa Alexandra Pascalidou i Göteborg. Vilken möjlighet att man eventuellt får träffa sin förebild. Hoppas att det här lyckas.


Eftersom jag ensam eller nästan ensam har ansvaret för min arbetsplats twitterkonto har jag mycket att göra under hösten. Jag ska förutom mina andra arbetsuppgifter även följa olika bibliotekskonton i twitter och försöka hålla mig informerad om vad som händer i branschen för att jag kan tweeta om det. Har första gången på länge känslan att jag tycker om mitt jobb, alltså verkligen tycker om det. Det som har saknats är ansvar och förtroende. Just nu har jag båda. Det som jag inte tycker om är att det redan under första dagen kom några rasistiska kommentarer som publicerades under påhittade namn. Lyckligtvis har man möjligheten att blockera dom som inte förstår hur man agerar i sociala medier. Det är nolltolerans som gäller. Alla kränkande och rasistiska inlägg tas bort genast.


Min bästa väninna sa för några månader sedan till mig eftersom hon sett att jag tidvis har lekt med tanken att byta arbetsplats att jag kanske borde engagera mig som PR-person för svenska artister i Finland eftersom jag på min twitterkonto och även här i bloggen marknadsför mina favoriter gratis. Jag är inte alls intresserad eller rättare sagt har jag ingen aning hur man säljer eller marknadsför någonting men på något sätt vore det väldigt fint om man kunde kombinera utbildningen och de olika intressen jag har. Om jag bara visste hur.


Ta hand om er, om sex månader är det ju nästan vår.


Mareetta

P.S. Alexandra Pascalidou vann inte i Kristallen men att vara nominerad är en ära i sig. Grattis Pascalidou att du var nominerad, ditt program var bra och gjorde skillnad, jag tänker annorlunda efter att jag har sett Vi kallas tiggare.