Lisa Nilsson: I nöd och lust - en magisk kväll på Savoy-teater

Det har varit tyst här i min blogg. Men här kommer en ny bloggtext om Lisa Nilsson och hennes konsert I nöd och lust förra onsdagen på Savoy.

Jag följer mina favoritartister i olika sociala medier och när jag fick veta att Lisa Nilsson äntligen efter pandemin kommer till Helsingfors igen var jag så lycklig. Vi köpte biljetter genast när de kom ut och fick jättefina platser på första raden.

I onsdags var det äntligen dags igen. Lisa Nilsson live på scen. Denna gång var det en konsert i lite mindre skala. Lisa Nilsson hade med sig gitarristen Mattias Torell som har varit vid hennes sida redan trettio år sedan Himlen runt hörnet kom ut 1992. Som jag tidigare har berättat har just denna klassiker varit en av mina absoluta favoritskivor genom alla dessa år. Trettio år!  Har det verkligen gått 30 år sedan jag började studera svenska vid Helsingfors universitet, sedan jag lärde känna två av mina allra bästa väninnor och vi lyssnade tillsammans svenska musik som Lisa Nilsson, Peter LeMarc, Irma, Orup och naturligtvis Niklas Strömstedt. Tiden har gått snabbt. Men det är ju sen en annan historia. Nu ville jag berätta om Lisa Nilssons konsert med namnet I Nöd och lust på Savoy.

Lisa Nilsson är en artist som kan så mycket, hon klarar av de flesta av olika musikstilar men hennes styrka finns i soul och melodisk pop. Hennes register tycks vara enorm. Detta bekräftade hon även denna gång. Desto längre kvällen gick blev hennes röst om det nu ens är möjligt ännu fylligare.

Jag har alltid höga förväntningar när jag går till en konsert. Och jag har sett många artister från världsstjärnor till mindre stjärnor. Och jag tycker om många olika genrer: soul, pop, jazz osv. I onsdags hände något underligt och oförväntat. Jag fick se en helt annorlunda Lisa. En stjärna som var kanske äktare och känslosammare än någon gång tidigare. Hon själv sa något om att tredje dagen under en turné kan nästan vad som än hända. Och jag tycker att det verkligen hände något magisk i Savoy. Hon var där, rösten var där och scennärvaron var gigantisk. Jag har aldrig tidigare eller bara några gånger varit så nöjd med konserten efteråt än i onsdags. Jag försöker ännu förklara vad jag menar med detta.

Innehållet var annorlunda. Hon var där för att framföra sina låtar inte för att marknadsföra något enstaka album. Jag vet att konserter framför allt är tillfällen då man framför nytt material för publiken men i onsdags var det fråga om något annat. Visst fick vi höra just Himlen runt hörnet och visst var det många hits men det var ändå lite överraskning vilka sånger som fick vara med. Och eftersom hon efter trettio år har en enorm låtskatt är det kanske även svårt att bestämma vilka låter får vara med och vilka inte. Jag fick inte höra alla mina favoriter. Jag hade så gärna hört Vem eller Allt jag behöver nu från just plattan Himlen runt hörnet eller Långsamt farväl som Benjamin Ingrosso gjorde än jättefin version av i Så mycket bättre några år sedan.

I stället fick vi höra bl.a. Peter LeMarcs underbara Handens fem fingrar som ursprungligen var menat för Carola. Jag har lite svårt att se just Carola framföra den låten men så var det alltså egentligen. Lisa Nilsson talade om hennes husgudar och nämnde bl.a. poeten Krisina Lugn och en av mina musikaliska husgudar är just Peter LeMarc, Orup och även Niklas Strömstedt. Lisa Nilsson framförde sin version av Strömstedts klassiker Vart du än går. Ursprungligen gjorde hon det i Så mycket bättre när båda var första gången med i Så mycket bättre flera år sedan. Här måste jag även nämna att just den säsongen av Så mycket bättre är hittills den bästa säsongen av alla tycker jag. Lyssna t.ex. på Niklas Strömstedts version av Lisa Nilssons Säg det igen eller Miriam Bryants Allt jag behöver nu. Jättefina versioner båda två.

Jag var i Stockholm under våren 2019 och såg Kvinnan som är jag, föreställningen där Lisa Nilsson berättar sin resa från då till nu. Jag älskade föreställningen och hon bevisade att hon klarar jättebra även sådana föreställningar. Mellan låtar berättar hon ofta roliga historier om hur låtarna har blivit till. Jag anser henne som en av mina förebilder. Hon är feminist, för alla människors lika värde och har hjärtat på rätt ställe. Hon är inte rädd för att säga vad hon tänker inte ens om politiken.

Min personliga höjdpunkt och då det brast för mig var Lisa Nilssons fenomenala och uttrycksfulla version av Säg det igen. Den låten har alltid haft en särskild plats i mitt hjärta och när Lisa Nilsson började sjunga kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. De sista åren har varit tunga inte bara på grund av pandemi utan även privat.

I april 2016 då Lisa Nilsson hade en av sina konserter i Helsingfors och framträdde på Finlandia-huset fick jag äntligen möjligheten att träffa henne så där öga mot öga. Jag sa då att jag tyckte om henne och frågade om hon eventueltt kunde tänka sig att signera mina CD-skivor. Hon sa att det var okej och frågade efter mitt namn. När hon fick veta att det var Mareetta lyfte hon blicken mot mig och sa med glimten i ögat att jaså det är du som är Mareetta från Twitter. Hon kom ihåg mig från Twitter (och andra sociala medier) där jag följer henne och kommenterar hennes inlägg. Sedan dess säger mina vänner att jag är Mareetta från Twitter.

Tack Lisa Nilsson för en jättefin konsert som jag inte kommer att glömma bort. Konserten var så lyckad att den hamnar bland fem av mina absoluta favoritkonserter någonsin. Atmosfären, kvaliteten och allt var så genomlyckad att jag fortfarande får gåshud.

Tack för att du nämnde även vår statsminister Sanna Marin och den löjliga jakten hon har fallit offer för.  Även i Finland är landet delat och det finns mörka röster som försöker skada demokratin. Hoppas att det går bra i båda länder i de framtida valen.

Din Mareetta från Twitter

Foton: Mareetta