Två år senare

Så här skrev jag efter att jag hade läst Alexandra Pascalidous bloggtext Medelhavets massgravar och mediernas missar i september år 2015. Jag trodde att världen äntligen hade fattat hur viktigt det är att hjälpa till. Nu två år senare känns det att rasismen, hat mot det mångkulturella börjar bli accepterat även i offentliga sammanhang. Men åtminstone jag kan lova att jag aldrig kommer att acceptera rasism eller glömma bort de som har det sämre. Min mamma var som krigsbarn i Sverige och det är min plikt att ta hand om dom som har det svårt och behöver andras hjälp.

Har under de senaste dagarna läst massor av fina texter där kända och okända människor har försökt förklara hur bilderna på flyktingströmmen har påverkat dom. Många har sagt att de bara gråter när de ser bilden av den lille Aylan. Så även jag. Bilden har berört mig och många andra. Samtidigt använder vi bilden för att få människor att förstå att det här verkligen kan hända vem som helst. Medmänskligheten borde vara medfödd egenskap i oss alla. Och att rasistiska påhopp på dessa människor som bara försöker få sina familjer bort från kriget är något man inte kan förstå.
Jag är säker på att i varje människas omgivning finns det eller har funnits människor som har varit beroende av andras omtanke och omsorg. Min mamma är en av dom 72 000 finländska krigsbarn som fick resa från Finland till Sverige bort från krigets Finland. Jag är evigt tacksam att Sverige ville hjälpa.


Jag själv försöker hjälpa genom att skänka pengar till Unicef eftersom jag tycker att barn är vår framtid och genom att hjälpa dom kan vi förändra framtiden.

Tack igen Alexandra att du bryr dig om de svagaste och håller samtalet igång. Det finns ännu mycket att göra.

/Mareetta