Det har varit tyst här i min blogg. Jag har haft mycket att
göra och helt enkelt inte alls någon tid över för att skriva. Jag ville desperat
ha ett meningsfullt ämne för min blogg. Jag ville skriva om något som berör mig
mycket, så mycket att jag inte vet hur jag borde bemöta det jag har läst. Och
så kom Alexandra Pascalidous artikel om Martin Karlsson som hade hoppat av och
som ville leva ett annorlunda positivt liv. Jag känner mig på något sätt
obekväm och rädd men jag vill ändå skriva om detta om en människas öde ifrån
det onda till det goda.
Igår publicerade Alexandra Pascalidou en artikel i DN om
hennes möte med denna man som hade lämnat det högerpopulistiska livet och valt
att be om förlåtelse för det han hade gjort. En artikel om en diskussion med två
som hade varit på olika sidor men som nu var på samma sida. Tycker att detta är
så stort att man egentligen kunde göra en film om detta. Om inte annat en
undervisningsfilm för unga som inte hittar sin väg i samhället och som behöver
hjälp för att hitta något vettigt att göra och som måste se att det alltid
finns ett alternativ.
För några veckor sedan fick Alexandra Pascalidou mail från en
man som ville lämna det onda bakom sig och som ville be henne om förlåtelse.
Förlåtelse för all hot och hat han hade utsatt henne för. Jag minns när jag
läste brevet som Pascalidou publicerade genast hon hade fått den. Jag var
osäker om brevet var äkta eller om det var fälla eller om någon bara låtsades
för att få publicitet. Men Alexandra Pascalidou vore inte min förebild om hon
inte hade tagit kontakt med mannen som hade skickat brevet. Hon poängterar i
sin artikel i DN att vår polariserade tid behöver just nu broar och där har hon
naturligtvis rätt. Och att de som vill lämna det hotfulla och onda livet
behöver uppmuntran. Även där har Alexandra Pascalidou absolut rätt.
Bara några år sedan var jag på en kurs om sociala medier. Där
tog handledaren upp valvinsten som det högerpopulistiska partiet tog i Finland.
Detta kom som en jättestor överraskning för mig och många andra i Finland.
Vi som trodde på allt som var gott, medmänskligt och allas lika värde
hade samlats i en egen bubbla där alla tyckte likadant. Men på samma sätt
hade dom högerpopulistiska människor samlats i sin egen bubbla. Dessa två bubblor
visste ingenting om varandra eller rättare sagt vi visste inte riktigt hur stor
och star den rasistiska bubblan hade blivit.
Samma sätt känns det nu när jag läser Alexandra Pascalidous intervju
med Martin Karlsson. Jag visste inte hur dessa människor tänker och hur de gör
för att vinna de unga som inte hittar sin plats i samhället till sin sida. Vad
dom tycker och tänker. Hur hjärntvättade är de? Jag hade en nära släkting som
hade länge levt i Turkiet och så flyttade hon tillbaka till Finland och när vi sedan
pratade om PKK och hur dålig man behandlade kurder visste hon ingenting om
detta eftersom hon visste bara det som hade visats i turkisk TV.
Jag har läst Alexandra Pascalidous bok Bortom mammas gata
många gånger och jag har många gånger sagt hur mycket jag tycker om denna bok
och att den är min absoluta favoritbok. Jag tycker om det goda i boken, om
Pascalidous uppväxt och saker och ting hon gjorde som barn. Jag älskar hur hon
beskriver sin uppväxt i Rinkeby. Hennes liv som var så annorlunda än mitt liv här
i Finland. Bortom mammas gata berättar realistiskt hur det var för henne att
vara invandrare i Sverige. Det jag inte tycker om i boken men som är lika
viktigt är att den beskriver hur det egentligen var för henne att vara tvungen
att leva under hot och hat. Hur människor som Martin hotade och hatade henne
och gjorde hennes liv till en mardröm. Och boken berättar också hur stark
Alexandra Pascalidou var och hur hon tog sig igenom det hotfulla och inte gav
efter. Allt detta tänker jag på när jag nu läser Alexandra Pascalidous intervju
med en som var inblandad i detta. Jag försöker förstå det som jag tycker är så
oförståelig.
Alexandra Pascalidou säger i intervjun att hon inte är rädd
för människor. Hon är rädd för hatet och vad det gör med människor. Så stark.
Jag själv är rädd för människor som kan skada och döda andra människor i
stället för att tala och försöka förstå. Jag är till och med lite rädd för att
skriva denna text fast jag fullkomligt står bakom det jag skriver.
Martin berättar hur han så småningom först blev rasist och
till slut radikaliserades helt. Det jag inte kan förstå är att man i skolan
inte reagerar när en ung människa öppet beter sig rasistisk. Människor som har
ansvar för dessa unga och som borde hjälpa dom att hitta sin plats i samhället
blundar och tittar bort. Hur kan detta hända. Jag jobbar själv i kundservice
och när någon säger något rasistisk så är det min plikt att ingripa.
Jag har inte förstått att det fortfarande är judar som anses
vara bakom allt och att man till och med tror att judar har hittat på muslimer
och att judar står bakom alla terrordåd. Vad? På riktigt? Och kvinnosynen.
Kvinnor borde stanna hemma och inte ha rösträtt. Jag måste hämta andan många
gånger när jag läser intervjun. Jag vet att det finns mycket onda i världen och
att det finns rasister i världen men det här är så mycket värre.
Jag läser vidare. Martin berättar att man inte fick äta något
annat än bara svensk husmanskost och aldrig utländsk mat. Att de hade
föreläsningar om den sanna historien om andra världskriget. Att de bara läser
sina egna nyhetssidor eftersom alla andra sidor är judarnas propaganda. Och då
säger han det ”Jag kan inte förstå hur jag kunde vara så dum i huvudet”.
I början av artikeln är jag nyfiken, sedan är jag rädd och
allt jag läser är bara hemskt och oförståeligt och när Alexandra Pascalidou
äntligen får ställa sina personliga frågor till Martin. Varför hotade och
hatade de henne och framfört allt hur och vad ville de att skulle hända? Och
när Martin svarar ”Du skulle dö”. Då brister det för mig. Alexandra Pascalidou
skulle bli tyst, tillräckligt rädd att hon försvann men det har hon aldrig
blivit. Tack och lov tycker jag i alla fall.
Jag har medvetet undvikit att använda ord som nazister och nazism
för att dom är så hemska ord. Jag har valt att använda begrepp det goda och det
onda eftersom det för mig är just detta, det här handlar om att välja det goda
och lämna det onda.
Jag vill inte avslöja hela intervjun här eftersom jag tycker
att var och en borde själv läsa artikeln med Alexandra Pascalidou och Martin Karlsson
och få svar på frågor varför, hur och hur kan man gå vidare. En artikel om
förlåtelse, om varifrån hat och hot kommer och vad det kan göra för en och vad
jag mest vill är att någon som läser artikeln kanske förstår hur dum i huvudet
man kan vara och att det finns en väg därifrån från det onda till det goda.
Tack Alexandra Pascalidou att du skrev den här artikeln och att
du mötte Martin Karlsson som bad om förlåtelse och att ni diskuterade och
framfört allt att vi fick läsa om detta.
Mareetta
Här är länken till artikeln i DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar