Roy Fares & MR Cake - ett bakverksparadis

Så länge jag har vetat att Roy Fares tillsammans med Mattias Ljungberg ska öppna ett café i Stockholm har jag velat gå dit. Caféet öppnades redan i september men först nu var det möjligt för mig att resa till Stockholm.

Från T-Centralen till MR Cake var det lång väg

När jag fick veta tidpunkten när vi är i Stockholm tog jag genast kontakt med Roy Fares för att veta hur långa köer dom egentligen har eftersom tiden i Stockholm är väldigt knapp när man kommer med båten från Helsingfors. Efter att jag hade fått veta att på söndagar är den bästa tiden att komma före lunchtiden bestämde vi för frukost hos rMr. Cake. Tyvärr hade vi redan hunnit boka biljetter för båtens anslutningsbuss som bara har en hållplats och den är på T-Centralen. Vi var tvungna att gå genom nästan hela Stockholms centrum eller så kändes det i alla fall för att nå Mr. Cake på andra sidan stan. Resan var jättelång och vi var väldigt hungriga och måste medge väldigt ivriga för att komma fram och slutligen var vi där. Framme.

Äntligen var vi framme

Eftersom vi inte ännu hade ätit frukost beslöt vi för frukosten och av de tre alternativ som man kunde välja emellan tog vi den svenska varianten. Roy Fares är en mästare utan like när det gäller superläckra lyxiga konditori kreationer. Förutom frukost ville vi även äta och smaka hans underbara och otroligt fina kakor. Därför beställde vi även två stycke av hans läckra tjinuskikaka, Dulce Cheesecake. Vi lyckades hitta fina platser mittemot kassan, ganska nära dörren. Så kunde vi även se hur det hela tiden var en kö och vad närmare lunchtiden kom desto längre blev den.

Fantastisk frukost med världens bästa Dulce Cheesecake

Frukosten var fantastisk bra. Ost-skinka smörgåsar smakade som om de hade gjorts bara minuter före vi köpte de. Fräscha grönsaker och även bröd var naturligtvis nybakat. Härligt gott. Och så även nypressad apelsinjuice och nybryggt kaffe. En enkel men ändå lyxfrukost.

Det bästa jag någonsin har ätit

Men höjdpunkten var så klart precis som vi hade tänkt den läckra tjinuskikakan, Dulce-Cheesecake. Jag måste erkänna att jag har nog aldrig någonsin ätit något bakverk som var lika läcker. Ögonblicket då jag smakade den första biten av tjinuskikakan var jag helt enkelt i himmelen. Så bra läcker och allt annat. Så himmelsk bra att man knappast kunde tro att det var sant. Och det är nästan omöjligt att ens beskriva den, det var helt enkelt perfekt.

Jag hade några önskemål när det gällde vår visit i Stockholm: den främsta önskan var att äta frukost och fika hos MR Cake, den andra önskan var att äntligen eventuellt ha möjligheten att se Roy Fares och kanske till och med kunna säga hej.

När vi kom till MR Cake och beställde vår frukost såg jag Roy Fares bakom disken. Då och då såg jag honom rusa förbi när vi åt. Men naturligtvis när jag väntade på min tur i toalettkö såg jag honom min förebild när det gäller bakning och matlagning. Och eftersom han på något underligt sätt känns så bekant fast vi inte alls känner varandra (och jag stirrade nog ohövligt på honom) så jag sa bara hej och han svarade hej. Ett så där otroligt overkligt ögonblick. Och då var allt bara snabbt förbi och jag hann och kunde inte säga något vettigt eller egentligen vågade jag inte säga något annat. När vi var på väg ut såg jag att de sålde även Roy Fares - kokböcker och av honom designade köksredskap. Cake Hero är den enda Roy Fares -kokbok jag inte har så jag köpte den. Samtidigt såg jag honom igen bakom disken och frågade om han hade tid att signera den. Samtidigt fick jag även säga hur gott allt hade varit och att den urläckra tjinuskikakan var nog den bästa läckerheten jag någonsin har ätit. Han var lika varm charmant och ödmjukt som jag hade tänkt. Och äntligen fick jag se honom på riktig och säga hej. Och jag fick även en bild med honom eftersom min syster tog bilder av oss när han signerade boken och vi växlade några ord.

Och så möttes vi.

...och jag fick min kokbok signerad.

Dom som satt i vårt grannbord rusade väldigt hastigt ifrån caféet och glömde kvar handväskan i caféet. Vi sa detta till personalen och lite senare kom hon tillbaka för att söka sin väska och var naturligtvis väldig glad att den var kvar. Så förutom att vi hade ätit det bästa tjinuskikakan någonsin hade vi även gjort dagens goda gärning.

För första gången såg jag Roy Fares i samband med prinsbröllopet på SVT. Jag hade nog sett hans namn i någon tidning men någon riktig koll på vad han sysslade med hade jag nog inte. Men när Aftonbladet skrev om ett händelse då han hade blivit trakasserats rasistiskt på gatan i Stockholm i september för ett år sedan hittade jag hans instagram och Facebook-sidor. Jag skrev något under hans inlägg och började följa honom på sociala medier. För ett år sedan bad jag min väninna att köpa mig en signerad kopia av hans kokbok. Min väninna bad signering och fick även en bild av honom med min signerade kokbok. En liten sak för honom men ett minne för livet för mig som fan. Och väldigt fint av honom
.

När jag på vägen hem frågade min syster vad hon tänkte om MR Cake sa hon att det kändes som något slags paradis. Nästan för gott att vara sant. Och jag kan förstå vad hon menar. Ett bakverksparadis kanske? Och många säger att Roy Fares är fikakungen och det är han absolut. Den andra saken min syster tog upp var att caféet och inredningen och allt var fint men inte för fint. Det är också sant.

Nästan hela tiden var det kö vid kassan.

Lite kritik har jag fast det är bara småsaker. Mig störde det lite att det var så mycket folk hela tiden och just på grund av detta hade man lite bråttom för det fanns människor som väntade för att hitta en ledig plats. Kanske lugnar det lite i framtiden och man kan stanna en längre tid och kanske till och med smaka på flera söta läckra saker.

Väntar att Roy Fares har tid att signera min nya kokbok

Jag läste vad dom andra som besökt caféet hade skrivit på MR Cakes Facebook-sida. Det var något om priserna som några tyckte var höga. Jag kan inte jämföra dom så mycket med prisnivån i Sverige men om man jämför med Finland och verkligen tänker att det är fråga om handgjorda bakverk så håller jag inte alls med. Jag tycker att allt var så värt varenda krona det kostade.

Dessa läckerheter köpte jag som take-away för att äta i hytten senare under kvällen. Otroligt läckra.

 

Om jag bodde i Stockholm vore jag så klart en stamkund på MR Cake. Nu när köerna är så långa ä caféet den perfekta platsen för en åtminstone snabb vistelse. Jag rekommenderar MR Cake och dess drömgoda bakverk varmt när ni nästa gång besöker Stockholm .

Mareetta

En kväll med Fredrik Furu & Jack Vreeswijk i Kino Tapiola

Fredrik Furu

Båda av höstens konserter under ett och samma veckoslut. Lyckligtvis inte på samma kväll. I lördags var det En kväll med Fredrik Furu och Jack Vreeswijk i Kino Tapiola.Kvällens konsert var delad i två. Första halvan framträdde Fredrik Furu och efter pausen var det dags för Jack Vreeswijk.

Furu öppnade kvällen med November, så klart. En sång jag älskar men kommer inte riktig ihåg texten. Nu kollade jag noggrant låttexten. Så fina lite sorgsna ögonblicksbilder. Sedan Rosa elefant, jag har lite svårt att tycka om denna låt. Melodin är så glad och jag förstår inte riktig texten.

Finlandsbarn var nästa sång. Finland fyller i år 100 år konstaterade Furu. Jag älskar första raden ”Jag föddes i det tomrum som ligger någonstans mellan språk och land.” Så känner även jag ibland fast jag är finskspråkig i Finland. Jag säger ofta att jag är en wannabe finlandssvensk eller svensk. Jag älskar det svenska språket. Jag tycker att allt låter så skönt på svenska.

Tappa din kontroll en sorgsen beskrivning av någon som inte kommer loss. Innan nästa sång sa Furu att fast sånger han just har sjungit är melankoliska anser han sig själv som en glad människa. Jag älskar det sorgsna och melankoliska i hans sånger. Och just ikväll tycker jag att Fredrik Furu sjunger oerhört skönt och känslosamt. Jag tror nästan att han inte har varit så här bra någon gång tidigare. Nästa sång Håll om mej är ännu en melankolisk låt. Om att vara olyckligt kär. Och vem kan inte känna igen sig i en sådan sång.

Mina signerade Fredrik Furu -skivor. Den enda som saknas nu är Hollywoodhjärtan

Om du bara vill eller som jag vill kalla den min bloggsång 😉. Min blogg fick sitt namn efter albumet Mittemellanland och sången Om du bara vill - Mittemellan allt – kaiken keskellä. Naturligtvis älskar jag denna låt. ”Vi kan gå där, det står skrivet i min hand. Men jag står här i mittemellanland.” Och själva refrängen ”Alltid nåt som står i vägen nåt som hindrar nåt som stör nån som säger vad man borde så jag säger kanske sen”. Om att inte flytta allt bara framåt. För det är det jag tycker denna låt mest handlar om eller det gör det i alla för mig.

Och så min höjdpunkt under kvällen. Den nya sången Utan att fälla tårar. Jag är väldigt partisk när det gäller Fredrik Furu men jag tycker att han har skrivit en ny klassiker, ett nytt Hollywood💓 så att säga 😉. I alla fall för mig är den redan en klassiker. Jag älskar raden ”Vem kan möta vinden utan tårar”. Och en annan rad ”Hon fick mig att lämna allt annat”. Att få känna en så stor kärlek det önskar man ju alla. Jag väntar fortfarande. Tack Fredrik Furu för att jag fick sångtexten. Behöver jag ännu säga det? Jag älskar den nya låten, det är så himla fint när artisten sjunger om något han verkligen känner. Det känns så äkta: ärlighet och äkthet är det bästa.

Sen var det dags för Dagar och nätter som är en av mina favoriter fast den är en upptempo låt. En låt med optimistisk syn på livet. Man ska lämna det som hänt bakom sig, tycker fortfarande att det är lättare sagt än gjort.

Och slutligen min absoluta favoritlåt, Hollywood💓och även den andra höjdpunkten under kvällen. Denna gång fick vi höra låten väldigt avskalat och naken. Jag älskar förutom texten även den vackra melodin. För mig hade redan det här varit tillräckligt.Men det var bara hälften av en superkväll. Under pausen var jag aktiv i sociala medier, gjorde uppdateringar i Facebook, Twitter och även i Instagram.

Jag känner namnet Vreeswijk mest på grund av Cornelis Vreeswijk. I mars 2016 hade Furu och Vreeswijk en gemensam konsert i Nordhuset då fick jag för första gången höra Jack Vreeswijks egna låtar live. Och naturligtvis även några gamla Cornelis-låtar. Nu öppnade han med mellansnack och sedan låten Jag och Bosse Lidén. En översättning av Kris Kristofferson hit Me and Bobby McGee.

Och sedan en av kvällens många höjdpunkter Jack Vreeswijks egen sång Hon kommer aldrig hem. Vilken fin melodi, vacker text och allt detta med hans oerhört vackra röst. Älskar denna sång.

Sedan efter en sång av Evert Taube som tydligen var husgud hos familjen Vreeswijks en Cornelis Vreeswijk-låt Grimasch om morgonen. Låten Jack Vreeswijk sjöng i Allsång på Skansen i somras och fick stående ovationer från hela publiken. Och inte utan skäl. Ett oerhört skönt och rörande ögonblick även för mig framför Tv:n och för honom säkert ett minne för livet. Och vilken hommage till hans pappa.

Tidens tand en Jack Vreeswijk-sång som berättar om en manlig kris, bra text och även ett jätteroligt mellansnack. Sedan en Vaggvisa av Cornelis Vreeswijk.

I konserten i Nordhuset var det en kontinuerlig vits att Furu tackade den grymme gitarristen Petter Näse efter varje sång. Denna gång var det Jack Vreeswijks som tackade. Och absolut med anledning.

Hopplös blues med Petter Näse, Jack Vreeswijk och Fredrik Furu

Cornelis Vreeswijks Hopplös blues framförde Jack tillsammans med den grymme gitarristen Petter Näse och med Fredrik Furu som spelade munspel. Vilken spelglädje. Det var ett nöje att få lyssna på duktiga musikanter som skapar fin musik tillsammans. Och precis som Jack Vreeswijk sa om Furu. Han är en jävel på munspel.

Kvällen slutade med några verkliga klassiker. Först Somliga går med trasiga skor skönsjungen av Furu och Vreeswijk och sedan Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind med den oerhört vackra texten av Cornelis Vreeswijk. Efter det var konserten först slut men som encore fick vi höra Jag hade en gång en båt och kvällen slutade med allsång.

Har sällan varit i en konsert som varit så intim, skön och allt mellan glad, sorgsen, ledsen, melankolisk och ändå optimistisk. Och dessutom en helt ny superhyperbra låt. Jag undrar om jag någon gång tidigare har hört Fredrik Furus röst så känslosam och skön som nu. Utmärkt. Tack alla inblandade, en jättelyckad kväll.

Jag och Fredrik Furu i mars 2016 i Nordhuset

Och veckoslutets andra konsert då? Den var Queen med Adam Lambert i Hartwall-arena. En storslagen megakonsert med allt möjligt men jag tyckte faktiskt mest om lördagens intima konsert med Fredrik Furu och Jack Vreeswijk. Den berörde mig mer.

Mareetta