En kväll med Fredrik Furu & Jack Vreeswijk i Kino Tapiola

Fredrik Furu

Båda av höstens konserter under ett och samma veckoslut. Lyckligtvis inte på samma kväll. I lördags var det En kväll med Fredrik Furu och Jack Vreeswijk i Kino Tapiola.Kvällens konsert var delad i två. Första halvan framträdde Fredrik Furu och efter pausen var det dags för Jack Vreeswijk.

Furu öppnade kvällen med November, så klart. En sång jag älskar men kommer inte riktig ihåg texten. Nu kollade jag noggrant låttexten. Så fina lite sorgsna ögonblicksbilder. Sedan Rosa elefant, jag har lite svårt att tycka om denna låt. Melodin är så glad och jag förstår inte riktig texten.

Finlandsbarn var nästa sång. Finland fyller i år 100 år konstaterade Furu. Jag älskar första raden ”Jag föddes i det tomrum som ligger någonstans mellan språk och land.” Så känner även jag ibland fast jag är finskspråkig i Finland. Jag säger ofta att jag är en wannabe finlandssvensk eller svensk. Jag älskar det svenska språket. Jag tycker att allt låter så skönt på svenska.

Tappa din kontroll en sorgsen beskrivning av någon som inte kommer loss. Innan nästa sång sa Furu att fast sånger han just har sjungit är melankoliska anser han sig själv som en glad människa. Jag älskar det sorgsna och melankoliska i hans sånger. Och just ikväll tycker jag att Fredrik Furu sjunger oerhört skönt och känslosamt. Jag tror nästan att han inte har varit så här bra någon gång tidigare. Nästa sång Håll om mej är ännu en melankolisk låt. Om att vara olyckligt kär. Och vem kan inte känna igen sig i en sådan sång.

Mina signerade Fredrik Furu -skivor. Den enda som saknas nu är Hollywoodhjärtan

Om du bara vill eller som jag vill kalla den min bloggsång 😉. Min blogg fick sitt namn efter albumet Mittemellanland och sången Om du bara vill - Mittemellan allt – kaiken keskellä. Naturligtvis älskar jag denna låt. ”Vi kan gå där, det står skrivet i min hand. Men jag står här i mittemellanland.” Och själva refrängen ”Alltid nåt som står i vägen nåt som hindrar nåt som stör nån som säger vad man borde så jag säger kanske sen”. Om att inte flytta allt bara framåt. För det är det jag tycker denna låt mest handlar om eller det gör det i alla för mig.

Och så min höjdpunkt under kvällen. Den nya sången Utan att fälla tårar. Jag är väldigt partisk när det gäller Fredrik Furu men jag tycker att han har skrivit en ny klassiker, ett nytt Hollywood💓 så att säga 😉. I alla fall för mig är den redan en klassiker. Jag älskar raden ”Vem kan möta vinden utan tårar”. Och en annan rad ”Hon fick mig att lämna allt annat”. Att få känna en så stor kärlek det önskar man ju alla. Jag väntar fortfarande. Tack Fredrik Furu för att jag fick sångtexten. Behöver jag ännu säga det? Jag älskar den nya låten, det är så himla fint när artisten sjunger om något han verkligen känner. Det känns så äkta: ärlighet och äkthet är det bästa.

Sen var det dags för Dagar och nätter som är en av mina favoriter fast den är en upptempo låt. En låt med optimistisk syn på livet. Man ska lämna det som hänt bakom sig, tycker fortfarande att det är lättare sagt än gjort.

Och slutligen min absoluta favoritlåt, Hollywood💓och även den andra höjdpunkten under kvällen. Denna gång fick vi höra låten väldigt avskalat och naken. Jag älskar förutom texten även den vackra melodin. För mig hade redan det här varit tillräckligt.Men det var bara hälften av en superkväll. Under pausen var jag aktiv i sociala medier, gjorde uppdateringar i Facebook, Twitter och även i Instagram.

Jag känner namnet Vreeswijk mest på grund av Cornelis Vreeswijk. I mars 2016 hade Furu och Vreeswijk en gemensam konsert i Nordhuset då fick jag för första gången höra Jack Vreeswijks egna låtar live. Och naturligtvis även några gamla Cornelis-låtar. Nu öppnade han med mellansnack och sedan låten Jag och Bosse Lidén. En översättning av Kris Kristofferson hit Me and Bobby McGee.

Och sedan en av kvällens många höjdpunkter Jack Vreeswijks egen sång Hon kommer aldrig hem. Vilken fin melodi, vacker text och allt detta med hans oerhört vackra röst. Älskar denna sång.

Sedan efter en sång av Evert Taube som tydligen var husgud hos familjen Vreeswijks en Cornelis Vreeswijk-låt Grimasch om morgonen. Låten Jack Vreeswijk sjöng i Allsång på Skansen i somras och fick stående ovationer från hela publiken. Och inte utan skäl. Ett oerhört skönt och rörande ögonblick även för mig framför Tv:n och för honom säkert ett minne för livet. Och vilken hommage till hans pappa.

Tidens tand en Jack Vreeswijk-sång som berättar om en manlig kris, bra text och även ett jätteroligt mellansnack. Sedan en Vaggvisa av Cornelis Vreeswijk.

I konserten i Nordhuset var det en kontinuerlig vits att Furu tackade den grymme gitarristen Petter Näse efter varje sång. Denna gång var det Jack Vreeswijks som tackade. Och absolut med anledning.

Hopplös blues med Petter Näse, Jack Vreeswijk och Fredrik Furu

Cornelis Vreeswijks Hopplös blues framförde Jack tillsammans med den grymme gitarristen Petter Näse och med Fredrik Furu som spelade munspel. Vilken spelglädje. Det var ett nöje att få lyssna på duktiga musikanter som skapar fin musik tillsammans. Och precis som Jack Vreeswijk sa om Furu. Han är en jävel på munspel.

Kvällen slutade med några verkliga klassiker. Först Somliga går med trasiga skor skönsjungen av Furu och Vreeswijk och sedan Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind med den oerhört vackra texten av Cornelis Vreeswijk. Efter det var konserten först slut men som encore fick vi höra Jag hade en gång en båt och kvällen slutade med allsång.

Har sällan varit i en konsert som varit så intim, skön och allt mellan glad, sorgsen, ledsen, melankolisk och ändå optimistisk. Och dessutom en helt ny superhyperbra låt. Jag undrar om jag någon gång tidigare har hört Fredrik Furus röst så känslosam och skön som nu. Utmärkt. Tack alla inblandade, en jättelyckad kväll.

Jag och Fredrik Furu i mars 2016 i Nordhuset

Och veckoslutets andra konsert då? Den var Queen med Adam Lambert i Hartwall-arena. En storslagen megakonsert med allt möjligt men jag tyckte faktiskt mest om lördagens intima konsert med Fredrik Furu och Jack Vreeswijk. Den berörde mig mer.

Mareetta