Pernilla Wahlgren

Äntligen lyckades det. Jag fick se en av mina absoluta favoriter Pernilla Wahlgren på scen. Men låt mig börja från början.

Mitt första Pernilla Wahlgren minne är från Melodifestivalen 1992 där hon sjöng Piccadilly Circus! Fortfarande ett av mina absoluta mellofavoriter. Sedan minns jag hur hon sjöng Thank you for the music i något Melodifestivalprogram några år senare. Och C'est démon i Söndagsöppet. Hon var även med i ett program som hette om jag nu minns rätt Mycke' nöje med Pernilla Wahlgren där hon framförde låtar i olika stilar, allt från pop till musikal. Och visade ännu en gång vilken jättetalang hon är med en superröst.

Och min favoritplatta av henne då? Det måste vara antingen I, Myself & Me eller hennes första platta Pernilla Wahlgren men mest tid har jag troligen tillbringat med skivan Attractive där min absoluta favoritlåt Paradise finns. Eller egentligen har jag tillbringat mest tid med att söka efter den. Jag har inte hittat den än men varje gång jag varit på en loppis har jag försökt men inte lyckats än. Men jag ger inte upp. Aldrig.

När jag förra året i Allsång på Skansen fick höra att Pernilla firar 40 år på scen med en jubileumsturnee Kort, Glad & Tacksam visste jag genast att jag ville åka till Stockholm och äntligen efter alla dessa år se henne live.

Och ungefär ett halvt år sedan den 5 december var det äntligen dags. Vi hade köpt biljetter med mat. Så först var det middag. Själva showen i Göta Kanal var energisk och på alla sätt och vis superbra. Mestadels var det kvinnor i min ålder i publiken men egentligen allt mellan tonåringar och lite äldre. Det var mycket skratt och många roliga minnen från hennes liv.

Röda tråden i föreställningen var Pernillas liv och karriär. Händelserna i hennes liv följde varandra för det mesta i kronologisk ordning. Det var väldigt fint och bra för föreställningen att hon hade sina kompisar: Kim Sulocki, Ola Forssmed, Hanna Hedlund och Måns Nathanaelson med sig på scen. Hanna Hedlund är även hon en av mina favoriter. En mångsidig artist som också hon klarar av det mesta. Och framför allt tyckte jag om att hela föreställningen hade gjorts med glimten i ögat. Jag tycker att Pernilla är en begåvad komedienn. Humorn var hela tiden med och jag tycker att hon har en bra tajming som för mig är viktigt i en humoristisk föreställning. Jag älskar människor som kan skratta åt sig själv. Egenskap jag inte alltid är så bra i men för mig är självironi ett fint och uppskattat karaktärsdrag i var och en.

 

Det andra jag tyckte var fenomenalt bra var Pernilla Wahlgrens röst och sång. Hon är en jättetalang som kan jazz, visa och nästan allt däremellan. Så känns det i alla fall. Föreställningen var lång över 2 timmar utan paus. Och kvällen slutade med en fest med hennes största hits i en jättelång medley. Och det var intressant att dom gamla låtar kändes inte alls så urgamla som dom verkligen är. Och hon som vuxen kvinna kändes äkta när hon framförde sina gamla hits från tiden hon var tonåring.

Det här skrev jag genast jag kom hem från Stockholm men som det ofta händer kom livet däremellan och jag var tvungen att ta hand om andra saker och hann inte skriva texten färdig. Sedan tänkte jag att det har gått för lång tid och det finns inget skäl att skriva om föreställningen eftersom den inte längre är aktuell. Men då fick jag höra att Pernilla har fått hybris och tänker fortsätta med en ny show som heter just Pernilla Wahlgren har Hybris. Tillbaka är även alla hennes kompisar. Och aktuell är hon hela tiden med Walhgrens värld tillsammans med hennes dotter Bianca Ingrosso. Förutom den nya showen ska hon även vara med i Stjärnorna på slottet i SVT som vi kan se sedan senare i slutet av detta år. Så jag bestämde att ändå publicera min text om Pernilla, föreställningen och hur hon har varit en del av mitt liv länge. Och jag har redan diskuterad med min BFF att vi eventuellt även den här gången ska resa till Sverige för att se henne igen. I den nya föreställningen.

Och vet ni vad. Jag hittade slutligen även plattan jag så länge hade letat efter. Jag fann den i en återvinningscentral här i Helsingfors och priset var endast 2€. Minst 10 år har jag sökt skivan och då händer det bara. Jag älskar speciellt låten Paradise och tycker att Pernillas röst bäst passar just för ballader.

Med den här bloggtexten ville jag bara säga tack för all musik Pernilla och extra tack för den jättefina showen.

Mareetta

Peter Jöback i Helsingfors

Jag tror faktiskt att Peter Jöbacks konsert i Kulturhuset i Helsingfors var om inte den allra bäst konsert jag någonsin varit i en av dom bästa var den i alla fall. Varför var den så bra. Jag försöker förklara.

För det första kändes det att fast konserten troligen var väl förberedd och genomtänkt fick man ändå känslan att Peter Jöback där och på plats i Helsingfors. Han reagerade på publikens jubel och var genuint överraskad av den fina feedbacken han fick från oss. Han sa till och med att det kändes att han var här sist för hundra år sedan och att trodde att vi hade glömt bort honom.

I Love Musicals i Helsingfors

Peter Jöback sjunger alltid fint men jag tycker att hans röst ändå blev bättre och bättre under kvällen. Även det ett tecken att han kanske var spänd i början men med tiden blev lugnare och lugnare. Han verkligen öppnade sig extra mycket i sina mellansnack och berättade om hur han tycker att en människa ska vara, t.ex. att var och en ska respektera andra människor. Jag vet det är självklarhet men tyvärr inte alltid så i verkligheten. Han berättade även om tiden då han mådde dåligt och levde i New York bland människor som var från olika bakgrund, med olika religion och hudfärg men att var och en ändå hade samma problem gick igenom samma tankar. Hur han lärde sig av den svåra tiden hur allt han gått igenom har tagit honom dit han är idag och att han är en bättre människa tack vare allt han upplevt.

Jag själv tycker att han har blivit mognare med åren och är idag en vuxen man med båda fötterna på marken. Med glimten i ögat sa han att han är verkligen tacksam för alla sina framgångar men att han alltid har trott att han skulle vara som bäst när han fyller 50 år och det sker först om några år.

Det bästa med konserten i Helsingfors var att jag fick en ny favoritlåt. Jag visste naturligtvis att han hade släppt en ny skiva Humanology men eftersom man inte säljer skivor någonstans nuförtiden förutom i nätet hade jag inte köpt och lyssnat skivan tidigare. I slutet av konserten som extranummer sjöng Peter Jöback låten Call Me By Your Name som han tillsammans med Kathryn Williams och Tobias Karlsson har gjort som hyllning till filmen med samma namn. Vilken sång, vilket framträdande och vilken hyllning. Sedan konserten i fredags har jag inte lyssnat så mycket annat än just den låten. Jag tycker att den har allt. En fin melodi, text och jag tycker att låten har en sådan internationell nivå att man kunde ge den ut överallt och den vore utan tvivel en hitlåt.

I Love Musicals
i Helsingfors

Jag kommer ihåg när ja någon gång på 90-talet första gången hörde om Peter Jöback. På grund av hybrisen runt om honom trodde och tyckte jag att han var lite för självsäker och arrogant. Han sjöng bra men nej jag tyckte inte om honom. Sedan kom Kristina från Duvemåla och jag föll pladask för honom och samtidigt även för Helen Sjöholm.

Den första plattan av Peter Jöback jag har är hans platta Personliga val från år 1997. En personlig skiva som introducerade honom mig på nytt. På skivan fanns många av mina egna favoriter och jag lyssnade skivan nästan sönder.

Efter några engelskspråkiga skivor släppte Peter Jöback julskivan Jag kommer hem igen till jul år 2002. Den bästa julskivan någonsin om ni frågar mig.  Jag har sett Peter Jöbacks julkonsert åtminstone tre gånger: två gångar i Helsingfors och en gång i Göteborg. Speciellt julkonserten i Göteborg var en riktig fin erfarenhet med läcker mat och snygg uppsättning. Den julstämningen han skapar i sina julkonserter är magisk. Han har gett julskivan ut åtminstone tre gånger i olika upplagor. Jag har dom alla. Jag har även hans bok Jag kommer hem igen till jul och även den är jättefin.

Jag kommer hem igen till jul
i Göteborg

2004 släppte Peter Jöback tycker jag sitt bästa album Det här är platsen som han gjorde i samarbete med Mauro Scocco. En ännu mer personlig skiva där han bland annat sjunger om hans rätt att vara sig själv och inte har någon skyldighet att berätta om sitt liv bara för att någon annan vill det. Jag älskar Mauro Scocco och hans musik. Lisa Nilssons Himlen runt hörnet är en av mina topp 10 skivor och Det här är platsen är även den en kanonskiva bland mina favoritskivor. 

Samtidigt när skivan släpptes kom Jöback ut som gay i Kristian Luuks TV-program. Jag såg programmet och tyckte att diskussionen mellan honom och Kristian Luuk var så naturlig och ärlig fast jätteöverraskad var jag inte. I konserten sa Peter Jöback att han kom ut för att han inte ville leva sitt liv som fågel i en bur utan fri.

Skivan Flera sidor av samma man var en jättelyckad samlingsplatta som sålde mest under 2006 i Sverige. En fin samling av Jöbacks hitlåtar och även en rolig ny låt Jag står för allt jag gjort där han med glimten i ögat sjunger om sin karriär och hur den hade gått: allt från sista platsen i melodifestivalen till att han fick erkännande och framgång.

Hoppas att Peter Jöback snart igen kommer till Helsingfors.

Mareetta

#metoo - vad hände sedan? på Nordisk kulturkontakt i Helsingfors

I måndags fick jag delta i #metoo-vad hände sedan? seminariet på Nordisk kulturkontakt, seminariet var samtidigt startskott för en seminarieturné i Norden för att samla ihop information från olika nordiska länder och se vad som har hänt efter att #metoo-kampanjen började i mitten av oktober 2017.

Jag anmälde mig genast jag fick veta att Alexandra Pascalidou skulle komma till Helsingfors för att leda detta seminarium. Delvis för att jag tycker om henne med delvis för att detta är ett otroligt viktigt och intressant ämne. Och eftersom det är så viktigt att diskussionen kring #metoo-kampanj hålls vid liv följde jag med glädje hur mycket vi redan har gjort för att förbättra situationen fast det är väldigt mycket att göra fortfarande. Jag har varit så lycklig och entusiastisk efter måndagens seminarium eftersom jag fick så mycket nytt att tänka på.

Men låt mig börja från början. Jag har lite grann följt diskussioner om #metoo i Twitter, i andra sociala medier och i olika tidningar. Jag har fortfarande inte själv använt hashtag #metoo för att det som hänt mig kan inte alls jämföras med det som hänt flera andra kvinnor.

Det var i början av 90-talet då jag var i Paris på semester. Det var för många människor som ville åka med metro efter nationaldagsfirandet och metrostationen var minst sagt full av människor. Och det stod någon äldre man bakom mig och han kom väldigt nära mig så att jag kunde känna honom trycka sig mot mig bakifrån och jag tyckte att situationen var väldigt obekväm. Men jag gjorde ingenting. En annan gång var när en äldre lärare på universitetet tog mig på axel och kom även han väldigt nära mig. Även då sa jag ingenting men fortfarande efter decennier kommer jag ihåg allt som om det hade varit igår. Dessa händelser kan kanske inte direkt anses som sexuellt trakasseri men var går gränsen? Det kom tydligt fram i seminariet att alla upplever det som är trakasseri annorlunda. Själv tycker jag att situationer där en manlig kund berättar mig när jag sköter mitt arbete som bibliotekarie några historier eller skämt som är väldigt sexuella och har naturligtvis ingenting att göra med ärendet han har med mig att det är något slags sexuellt trakasseri. I alla fall är det obekvämt och egentligen borde jag inte vara tvungen att höra sånt. Detta kom tydligt fram även i presentationer och gemensamma diskussioner och kommentarer i måndagens seminarium.

Här några presentationer jag tyckte var väldigt intressanta och som berörde mig mest.

Det var min vän förebild och hjälte Alexandra Pascalidou som öppnade seminariet. Hon berättade med sitt eget liv som exempel hur hon och hur vi kvinnor har blivit behandlad genom våra liv. Och hur vi kvinnor förväntas att inte ta för mycket plats. Vi ska vara snälla, inte klaga så mycket och inte göra så mycket väsen av oss. Det var Alexandras Pascalidous pappa som gjorde henne till feminist. Han sa låt aldrig någon sätta dig i köket vid spisen eller använda dig som madrass. Hon berättade om sin mamma som var och fortfarande är hennes feministförebild. Och som i boken #metoo berättade Alexandra Pascalidou även om kvällen då hon blev våldtagen och hur hon teg. Hon berättade även om hur hon på grund av att hon var kvinna och talade bl.a. om människors lika värde om mångfald och mänskliga rättigheter blev jagad och hotad. Hon tog naturligtvis upp även Grekland och jämförde #metoo-kampanjen med Pandoras box. Och rätt har hon. I botten av Pandoras box fanns hopp och det är vad #metoo egentligen handlar om. Det vi kvinnor vill nå med #metoo-kampanjen är grundläggande rättigheter. Vi vill att alla människor behandlas lika. Jag själv tycker att det är så självklart men #metoo-kampanj har bevisat att vi fortfarande har en lång väg att gå. Alexandra talade också om att Privilege means duties – Privilegier betyder att man har plikt att göra något.

Den andra presentationen jag vill ta upp här är Lottaliina Pokkinens presentation. Hon är chef för juridiska ärenden på Finlands musikers förbund. Hon berättade om enkät bland musiker som gällde #metoo. Enkät visade vilka sexuella trakasserier musiker hade mött: allt från oönskad beröring till våldtäkt och allt däremellan. Det var förvånande hur många manliga musiker sa att dom hade blivit trakasserat av kvinnor. Flirt kan ju vara en del av konsertuppträdanden men när showen är över är även flirt över sa hon men alla kvinnor förstår inte detta enligt enkät. Även bland musiker var det många (35%) som inte hade sagt någon något om trakasserier. En del sa ingenting för att dom var rädda att förlora arbetstillfällen. Detta gällde enbart kvinnor. En del av dom som inte hade sagt något ville bl.a. inte bli markerade som svåra och humorlösa. Det som nu har förändrats och görs annorlunda är att alla musiker redan från början får tydliga råd att genast rapportera om de blir sexuellt trakasserad och de får även veta vem den personen är som de ska kontakta om något händer.

Och den tredje presentation jag vill ta upp här var skådespelaren Tobias Zilliacus. Han hade tagit sin uppgift på allvar. Han berättade ur skådespelarens synvinkel hur komplicerad situationen kan vara på en filminspelning och vad som egentligen händer där. Enligt honom berör #metoo-kampanjen hela samhället och inte bara kultursektor. Enligt Zilliacus är situationen bättre i teater eftersom man jobbar med en pjäs en längre tid än med en filminspelning. Som freelancerskådespelare arbetar man kanske en dag eller två och känner inte så många och vet inte vem man ska ta kontakt med om något händer. I en filminspelning finns det mycket som pågår och många olika roller och relationer. Och framför allt mycket rädsla. Tobias Zilliacus målade en mycket real bild av det som händer i en filminspelning: manusskrivare är kanske rädda för att någon inte tycker om vad dom har skrivit och regissör för sin del är rädd för skådespelare och använder kanske sin maktposition, kanske till och med fel. Skådespelare är väldigt sårbara eftersom situationen är väldigt krävande för dom. Enligt Tobias Zilliacus kan människor inte höra eller se något om de är rädda. Och då beter människor ofta fel. Och det man behöver är att skapa en säker plats för alla. T.ex. en freelancerskådespelare som kommer till en filminspelning måste stänga av allt annat som hänt och koncentrera i att spela en roll. För att kunna göra detta är det extremt viktigt att alla bär kollektiv ansvar och beter rätt och säger till om någon inte gör det. Det är väldigt svårt. Enligt Tobias Zilliacus behövs det omedelbart kollektiv kollektivavtal för skådespelare och alltid en bestämd person som man kan gå till om man blir trakasserat. Och även att alla kollektiv ingriper och säger att det inte är okej om någon har trakasserats. En stark presentation av Tobias Zilliacus. Fint att han tog del i detta seminarium.

Slutligen försökte Alexandra Pascalidou ännu dra några slutsatser från alla presentationer. Hon talade om att vi måste förmänskliga problemet, det behövs integration och pengar och framför allt behövs det agerande. Att vi inte bara talar om detta utan även gör något. Och enligt Alexandra är detta inte är ett kvinnligt problem utan manligt problem. Vi måste få män med. Hon sa även att vi behöver få med dom som har pengar och ibland tyckte Alexandra måste vi bara sabba stämningen för att få effekt.

Vilken jättefin eftermiddag. Tack för att jag fick vara med. Jag uppskattar att Nordiska ministerrådet arrangerade detta och att det fanns så olika presentationer från. Från statistik till många väldigt konkreta presentationer som visade hur det i verkligheten är.

Hoppas att diskussionen fortsätter och att den syns såväl i sociala medier men även i tidningar och nyhetssändningar och att beteendet i samhällets alla sektorer förändras. Tack vare mina underbara föräldrar framför allt min mamma är jag feminist. Och det har alltid varit självklart för mig att kvinnor och män är lika värda och samhället måste ta hand om de som behöver det.

Jag tänker i alla fall säga ifrån om jag ser att någon trakasseras och hoppas att alla andra gör likadant.

Mareetta