Hoppas att 2017 är ett bättre år än året 2016 var

Hade just tänkt skriva om året 2016. Hur jag för ett år sedan startade min blogg och önskade så att året 2016 skulle vara bättre än året innan. Nu har jag just fått veta att min barndomsidol och en av mina favoritartister George Michael har dött.

Jag orkar inte höra på flera negativa nyheter. Vi har förlorat så många fina musiker t.ex. Roger Cicero (otroligt talangful tysk jazzsångare), David Bowie och Prince, skådespelare t.ex. Götz George, Alan Rickman och Maja Maranow (en av mina tyska favoritskådespelare), och även andra offentliga personer. Erfarit så hemska terrordåd. Året 2016 var inte ett bra år. Terrorn har kommit till Europa och därmed även rädslan. Men jag vill inte vara rädd. Och jag vägrar att vara rädd. När något händer så händer det. Tycker att det är så viktigt att vi inte låter terrorn besegra oss.

Jag hade sommarlov och var ombord på en Sverigebåt på vägen mot Stockholm när jag fick höra vad hade hänt i Nice i södra Frankrike. Ett terrordåd, ett blodbad där över 80 människor miste sitt liv. Har flera gånger promenerat på Strandpromenaden i Nice. Speciellt under nationalfirandet är den en välbesökt plats.

Och nu bara några dagar sedan en ny terrorattack i Berlin. Jag studerade i Berlin i slutet av 90-talet. Och Berlin är min andra hemstad. Platsen intill Gedächtniskirche är en välbekant plats för mig. Vi var ofta där fast julmarknaden där har jag aldrig besökt. Har ofta tänkt på att resa till Tyskland och besöka någon av de tyska julmarknader.

Vågar jag ens önska oss alla ett bättre år 2017? Har många fina saker att se fram emot nästa år. Jag får träffa min förebild Alexandra Pascalidou i slutet av februari och under sommaren får jag äntligen uppleva mina favoriter Anders Glenmark, Thomas 'Orup' Eriksson och Niklas Strömstedt dvs GES på scen.

Jag trotsar allt och önskar oss alla Ett Gott Nytt År 2017.

Ta hand om er.

Mareetta

Guggenheim

Mitenköhän tätä Guggenheimia pitäisi lähestyä jotenkin originellisti ja uudesta näkökulmasta? Tai miten tämän älyttömän hölmöläisten peiton pidennystä muistuttavan farssin osaisi kertoa niin, että jokainen Guggenheimin nimestä sokaistunut tajuaisi, että kyse on viimeisten vuosien älyttömimmästä hankkeesta ja kansalaisten todella törkeästä sumuttamisesta? En siihen varmaan pysty, joten tässä muutamia ajatuksia ja huomioita Guggenheimista tähän mennessä.

Ystäväni Osku Pajamäki Helsingin kaupunginvaltuutettu, ymmärtää poliittista päätöksentekoa ja on kiitettävästi sosiaalisissa medioissa yrittänyt pitää meitä muita ajan tasalla ja selittänyt lähestulkoon rautalangasta vääntäen, mistä tässä kaikessa oikein on kyse. Miten rahat on tarkoitus saada kasaan ja mikä Helsingin osuus tässä kaikessa on. Hienoa, että on olemassa myös tällaisia politikkoja, jotka eivät tavoittele omaa parastaan vaan pyrkivät todella olemaan kaupunkilaisten asialla. Niin ja nyt viimeisimpänä törkeytenä. Pajamäki ei toiveistaan huolimatta, vaikka on kaupunginvaltuutettu, saanut pyytämiänsä papereita, joista voitaisiin nähdä mitä Helsinki on Guggenheimin kanssa oikeasti todellisuudessa sopinut.

En ymmärrä, miten kaupunki voi sijoittaa verorahoja riskillä yksityiseen museoon. Tämä on juuri koko Guggenheim-jutun ydin. Koska hanke on jo moneen kertaan kuopattu, miten se voi aina kuin Feenix-lintu nousta tuhkasta uudelleen. Miten monta elämää tällä hirviöllä oikein on? Minulle kaupunkilaisena ja varsinkin kaupungin työntekijänä tulee koko ajan sellainen olo, että meille ei kerrota kaikkea. Kabinettien kätköissä tehdään lehmänkauppoja meidän verorahoilla. Pahimmassa tapauksessa tämä voi vaikuttaa myös kirjastolaitokseen.

Nyt ei ole kyse siitä, että vastustaisin taidetta. Olen aina taiteen puolella. Helsingissä ja pääkaupunkiseudulla muutenkin on kuitenkin jo nyt useita hienoja taidemuseoita niin vanhempaa kuin modernimpaa taidetta varten. Ja näihin museoihin ei edes nyt riitä asiakkaita. Miten nyt kuvitellaan, että uusi museo, koska sen nimi on Guggenheim, vetäisi maagisesti vieraita ja jopa maapallon toiselta puolelta. Voin ihan rehellisesti sanoa, että minä en ainakaan tuohon mahdolliseen museoon aio mennä. Ja minä asun sentään lähialueella Helsingissä.

Tontti, johon museota suunnitellaan, on kaupungin parhaimmalla paikalla. Myönnän kyllä, että sen nykyinen käyttö parkkipaikkana ei todellakaan ole hyvä. Mutta Guggenheim? Alueelle on järjestetty jo 2012 Kirjava satama -niminen kilpailu, johon osallistui toistasataa ehdotusta. Vaihtoehtoja siis on. Toivottavasti keskiviikkona järki voittaa.

Ai niin ja kuten kaikkiin juttuihin kuuluu, myös tähän liittyy salaliittoteoria. Ystäväni esitti erinomaisen hienon teorian ja uskon siihen totaalisesti. Palataan siihen kuitenkin vasta sitten, jos tämä älytön hanke menee läpi.

Kiitos Osku, että ainakin yritit vaikuttaa asiaan.

Mareetta

Fredrik Furu och Frida Andersson på G Livelab

 

Fredrik Furu har lyckligtvis flyttat tillbaka till Finland och Helsingfors. Han är troligen fortfarande mittemellan Finland och Sverige eftersom han arbetar mycket överallt i Norden men nu har jag åtminstone flera möjligheter att se honom på scen. Och det är jag väldigt glad för.

Dagen före Svenska dagen valde jag och min väninna att fira Svenskanatten med Fredrik Furu och Frida Andersson på G Livelab. En ny intressant, mysig och till och med intim klubbliknande scen i Helsingfors. Det enda som jag måste klaga på är väldigt obekväma stolar. Jag har troligen världens kortaste ben, oftast når jag inte ens golvet när jag sitter och nu var det tvärtom och eftersom ryggstödet gav inget stöd hade jag även ont i ryggen efter konserten. Annars var inredningen i G Livelab modern och väldigt fin.

Furu öppnade kvällens konsert väldigt träffande med låten November. En sång jag tycker väldigt mycket om. Rosa Elefant var nästa. Tycker mer om melankoliska låtar och Rosa Elefant är för glad och det irriterar mig ibland. Denna gång fick han publiken med sig och det var ju bra.

Konserten var fiffig arrangerad. Båda sjöng låtar ensam och även några tillsammans. Dessa duetter var nog det bästa med kvällen. Furu och Andersson har röster som passar väldigt bra ihop. Låten Du är inte jag var otroligt vacker. Och åtminstone jag fick känslan att de menade varenda ord.

Om du bara vill är min favoritlåt från Mittemellanland. Min blogg har fått sitt namn efter denna skiva och speciellt just efter denna låt. Jag älskar det där att fast något är slut så hoppas man fortfarande att det kanske trots allt kan lyckas. Att inte ge efter för lätt. Fast ibland är man tvungen att medge att det man hade är slut och bara acceptera det.

Före pausen framförde Fredrik Furu sin nya låt. För alla änglar (Text & Musik: Fredrik Furu & Sebastian Jacobson). Låten var melodisk, lite melankolisk med tillbakablickar till den

bekymmerslösa barndomen. Älskar att även melodin är så lätt - fast på ett bra sätt - som själva barndomen.

Jag håller fast vid en dröm

Jag ser änglar i snön
jag söker regnbågens slut
där skatten sägs vara gömd

Jag läser sagor för barn, jag skriver sånger igen, nya sagor för mig
för alla änglar i snön 

Det finns ett hus vid en strand                                                                          

där vi lekte ibland
Och jag minns koppar av guld
Och hur vi byggde i sand, hjälpte våren mot land
Du läste sagor för barn, nya sagor för mig, vi sjöng sånger igen
För alla änglar i snön 
Alla änglar i snön 

Du är den jag nästan glömde från när vi var små
men som en skatt som jag gömt undan, finns du där ändå
Du är den som tar mig härifrån
när jag ser änglar i snön, alla änglar i snön

 

 
Har inte lyssnat så mycket Frida Anderssons musik. Hon var förband i Darins konsert i våras men jag var så sjuk då att jag knappast kommer ihåg vad Darin sjöng och eftersom jag inte kände till hennes musik då minns jag inte vad hon sjöng. Tycker att hon är otroligt bra när hon sjunger live. Under kvällen sjöng hon bl.a. För mig av Lars Winnerbäck och egna låtar som En idiot och Den som letar efter guld.

 Fredrik Furus Dagar och nätter är en väldigt positiv låt. Det som har hänt ska man lämna bakom sig. Om det bara vore så enkelt. Kom och håll mig från min favoritplatta Hollywoodland är så sorgsen men lyckligtvis ändras stämningen helt när Furu och Andersson sjunger tillsammans den svenska versionen av Rauli Badding Somerjokis klassiker Paratiisi.

Jag tycker nog om att sjunga allsång men när det begärs är jag starkt emot. Jag hatar allsång när det är ett måste. Nu ska alla sjunga glatt och tillsammans. Nej jag vill inte sjunga någonting.

Och då händer det plötsligt en av kvällens starkaste och vackraste stunder. Jag såg Lisa Nilsson på Finlandiahuset i våras och hörde henne sjunga Ted Gäredestads I stora sorgens famn som var som jag fick höra en av hans sista låtar. Jag älskar hans musik och även nu framfört av Frida Andersson var låten en av absoluta höjdpunkter under kvällen.

Fredrik Furu har sagt att han nästan alltid slutar kvällen med Hollywoodhjärta, nu framförde han låten i ny tappning och långt före slutet av konserten. Tycker att eftersom låten har en så vacker melodi borde man låta bli att förändra den för mycket. Den är fortfarande min favoritlåt men den nya versionen var inte så bra som originalet.

 Och så var det dags för allsång igen. Furu framförde sången Som att dansa men på radio och ville få oss att sjunga allsång igen. Men som sagt tycker inte om man SKA göra något. Så jag sjöng inte.

Sedan sjöng Fredrik Furu tillsammans med Frida Andersson sången Det går över. En av sångerna som inte låtar så sorgsna eller melankoliska men när man verkligen lyssnar på texten anser man hur sorgsen låten verkligen är. Och eftersom jag känner igen mig själv i låten gör den mig ännu ledsnare.

Som extranummer fick vi höra Frida Anderssons Vilse i Stockholm. Furu brukar avsluta med Hollywoodhjärta men eftersom det var två artister var det bra att de slutade konserten med en sång tillsammans.

Nu på lördag har Fredrik Furu singelereleasekonsert för sin nya singel För alla änglar. Tyvärr kan jag inte vara där men jag är riktigt glad att det äntligen blir ny musik. Hoppas att det snart blir även ny skiva. Och i väntan på ny musik vore det det bästa om Furu kunde ge ut hans första skiva Hollywoodhjärtan på nytt. Första upplagan är slutsåld och trots att jag ivrigt försöker hitta skivan någonstans har jag förgäves sökt den i hundratals loppmarknader. Hollywoodhjärta är en kanonbra skiva och ingen vill ge bort en sådan.

Tack för en fin konsert och kväll Fredrik Furu och Frida Andersson! Igen en fin kväll med min BFF och vi fick verkligen se och höra bra livemusik. Vad kan man önska mer.

Extratack för min väninna för fina bilder. Tack vare henne kunde jag även denna gång bara njuta av musik och ändå ha kvällens fina ögonblick besparade i bilder. TACK Johanna!

Mareetta

P.S. Läste just igenom alla Fredrik Furus inlägg i hans låtkalender på hans Facebook-sida i fjol. Hoppas att han hittar på något lika fint även nu som julkalender. Det var väldigt intressant att få läsa hur hans låtar har kommit till och historier bakom varje låttext.

Ett år efter Paris

Så här skrev jag på min Facebook-sida för ett år sedan:

Om jag hade en egen blogg, hade jag skrivit så här:

Jag kom hem i fredags ungefär kl. 22. Jag var trött efter en ansträngande arbetsvecka och –dag. Jag var trots allt väldigt glad eftersom jag hade ett ledigt veckoslut framför mig. Meningen var att städa hemma och få lite ordning i allt.

Som så ofta, öppnade jag min dator för att se vad som hade hänt i världen. Tittade på mina Facebook-sidor, Twitter och Instagram. Började läsa internet-tidningar, Så småningom kom det först små notiser och sedan mer och mer information om var som hade hänt i Paris. Dödssiffran steg och hur hemskt det egentligen var som hade hänt i Paris blev synligt.

Först kände jag bara misstro, sen blev jag ilsken och till slut trots allt började jag känna hopp. Att man aldrig bör acceptera terrorism.

Runt om i världen uttryckte människor i sociala medier sympati och medkänsla till alla som hade drabbats och till Frankrike. De flesta sa att man inte kan hata och att kärlek är större än hat.

I den flyktingsituationen vi har just nu var det solklart att alla hatare och rasister började använda det fruktansvärda som hade hänt i Paris som medel mot flyktingar. Dom sa vill ni ha såna människor i vårt land, såna som dödar i religionens namn oskyldiga människor.

Det är ju nästan tvärtom. Flyktingar som kommer till exempel till Sverige eller Finland flyr just från såna människor.

För min egen del var jag tvungen att ta avstånd från det som hade hänt under lördagskvällen och göra helt andra saker. Nuförtiden uppnår nyheter oss så snabbt och sociala medier har gjort det så lätt att man får nästan för mycket information. Som ordspråk säger Den som ökar sin kunskap, ökar sin smärta. Jag vill vara empatisk, bry mig om andra men man ska ta hand om sig själv också.

Nu på söndagskväll när jag skriver detta. Märker jag att hela veckoslutet har gåt åt att följa händelser, läsa tidningar, titta på nyhetsprogram. Mitt hem är fortfarande ostädat. Men världen omkring mej har förändrats totalt. Det som var förr finns inte längre.

Terrorismen har kommit till västvärlden och det är inte bara makthavare och offentliga byggnader som drabbas. Nu är vanliga människor måltavlor. Det är skrämmande och det ska man kämpa emot.

Jag vill inte vara rädd. Åtminstone vill jag kämpa emot rädslan eftersom bara kärlek är starkare än hat. Kärlek mot sina anhöriga men framför allt mot liv och hur värdefullt det är.

Mareetta

Vuosi sitten Pariisissa

Kirjoitin vuosi sitten Facebookissa näin Pariisin iskuista

Jos minulla olisi blogi, kirjoittaisin näin

Tulin perjantai-iltana kotiin joskus kymmenen aikaan, väsyneenä työviikosta ja työpäivästä. Olin kuitenkin iloisella mielellä, koska edessä oli vapaa viikonloppu ja tarkoituksena saada kotia järjestykseen.

Kuten usein kotiin tultuani, avasin tietokoneen ja katsoin Facebookista ja Twitteristä, mitä päivän aikana oli tapahtunut, siirryin lukemaan internetlehtiä. Vähitellen alkoi lehtien sivuilla näkyä tietoja siitä, mitä Pariisissa oli tapahtunut. Kuolleiden määrä nousi ja tiedot järkyttävistä terroristi-iskuista ja tapahtuneista kauheuksista lisääntyivät.

Ensin mielen valtasi epäusko, sitten viha ja lopulta kuitenkin toivo ja tunne siitä, että terrorismille ei koskaan pidä antautua.
Ympäri maailmaa ihmiset ilmaisivat sosiaalisessa mediassa myötätuntoaan, paljon kommentteja siitä kuinka viha on suurempi kuin rakkaus.

Nykyisessä maailmantilanteessa vihaajat, rasistit alkoivat heti käyttää tapahtunutta aseena pakolaiskysymyksessä. Tällaisia ihmisiä pakolaiset ovat. Tappavat uskonnon nimissä viattomia ihmisiä. Tällaisia ihmisiäkö haluatte tänne Suomeen.

Tällainen kommentointi oli odotettavaa. Mutta totuus on aivan päinvastainen. Näitä fanaatikkoja ja uskonnon nimissä ihmisiä terroristiteoilla tappavat ovat juuri niitä, joita meille pakolaisina tulevat, pakenevat.

Oman mielenrauhan takia pidin lauantai-iltana joitakin tunteja tietoisesti taukoa uutisoinnista, koska yksin elävänä huomasin joutuvani jonkinlaiseen epäuskon ja masennuksen tilaan. Nykymaailmassa on hienoa, että uutiset tavoittavat ihmiset lähes reaaliajassa, mutta liika tieto luo myös tuskaa. Haluan olla empaattinen ja välittää kaikista ihmisistä maailmassa, mutta välillä pitää myös pitää huolta itsestään.

Nyt sunnuntaina, kun kirjoitan tätä. Huomaan, että koko viikonloppu on mennyt tapahtumia seuratessa, uutislähetyksiä, ajankohtaisia keskusteluohjelmia katsellessa ja internetlehtiä lukiessa. Koti on edelleen siivouksen tarpeessa mutta maailma ympärillä on täysin muuttunut. Se mikä ennen oli ei enää päde. Nykymaailmassa terrorismi on tullut läntiseen maailmaan ja se ei enää kohdistu vallanpitäjiin tai julkisiin paikkoihin. Nyt kohteena ovat tavalliset ihmiset. Se on pelottavaa ja sitä vastaan pitää taistella. Minä en suostu pelkäämään, tai ainakaan en halua antaa pelolle periksi, koska vihaa voimakkaampi on vain rakkaus. Rakkaus läheisiä kohtaan ja ennen kaikkea elämää ja sen arvokkuutta kohtaan.

Mareetta

Vain elämää

Ensimmäisen kerran näin Vain elämää -formaattiin pohjautuvan ohjelman Ruotsin telkkarissa, siellä ohjelman nimi on Så mycket bättre. Sanoin kavereille ja kirjoitin mm. Facebook-sivulleni, että tämä on onnistunut formaatti ja ohjelma pitäisi saada nopeasti myös Suomeen. Mietin jo silloin mielessäni mielenkiintoisia artisteja, joita voisi laittaa samaan ohjelmaan ja miten ohjelma mahdollisesti toimisi Suomessa.

Seuraan erityisesti ruotsalaista musiikkia ja suurimmat suosikkini tulevatkin juuri Ruotsista. Suomalaista musiikkia tunnen todella huonosti ja laulajien nimet ovat tulleet tutuksi vain lehtien sivuilta ja lööpeistä.

Odotan aina mielenkiinnolla tietoa siitä, ketkä ovat uuden kauden esiintyjät. Tämän vuoden artisteista tunsin vain Hectorin ja Mikko Kuustosen tuotantoa. Kausi ei herättänyt minussa erityisiä intohimoja, mutta tietenkin olen seurannut ohjelmaa.

Ohjelmaa toteutetaan Suomessa ja Ruotsissa hieman eri tavalla.. Suomessa artistit alustavat valittuja kappaleita videopätkillä ja kappaleista näytetään vain lyhyet versiot. Ruotsissa painopiste on keskusteluissa ja siinä, mitä artisti haluaa paljastaa pöydän ääressä. Yllätyksiä tulee enemmän. Ja kappaleet esitetään kokonaan. Suomessa iltapäivälehdet paljastavat koko ajan etukäteen asioita ohjelmasta ja pilaavat näin ohjelman katsomisen. Varsinaisessa ohjelmassa ärsyttää eniten spiikkaajan teennäinen ääni, jonka pitää joka välissä mainostaa kuvauspaikkaa ja kertoa, mitä ohjelmassa tehdään. Olen täysin varma siitä, että jokainen ohjelmaa seuraava tietää, mistä on kyse eikä sitä todellakaan tarvitse joka välissä kertoa katsojille.

Ennen ohjelmaa minulla oli vahvat ennakkokäsitykset monista artisteista. Ohjelman hienous on juuri siinä, että ennakkoluulot ja ennakkokäsitykset karisevat varsinkin silloin, jos artistit ovat mukana avoimella asenteella ja ovat valmiit avautumaan ja paljastamaan millaisia ovat oikeasti.

Suvi Teräsniskan musiikkia en tuntenut ollenkaan, mutta hän on ihastuttanut todella kauniilla äänellään ja on ehdottomasti paras laulaja tämän kauden esiintyjistä. Ehkä koko kauden koskettavin hetki oli se, kun Suvi Teräsniska liikuttui kyyneliin sanoessaan, että on vain laulaja. VAIN laulaja? Toivottavasti muiden osallistujien rohkaisevat kommentit auttavat häntä tajuamaan, miten erinomaisen hyvä hän on.

Mikael Gabrielia en tuntenut ollenkaan. Hän edustaa musiikkia, jota en kuuntele lainkaan. En ole ihastunut niinkään hänen versioihinsa vaan enemmänkin siihen, miten hän on avautunut ja romuttanut sen mielikuvan, jonka olin hänestä lehtien otsikoiden perusteella muodostanut.

Chisun musiikkia en myöskään tuntenut aikaisemmin, mutta myös hän on yllättänyt positiivisesti hienoilla versioillaan ja positiivisella persoonallaan.

Suurimmat ennakkoluulot minulla oli kuitenkin Lauri Tähkästä. Mutta jokaisella versiollaan hän on valloittanut minut. Muistaakseni hän sanoi ensimmäisessä Vain elämää -jaksossa ettei ole kuin vain laulaja. Minut hän on kuitenkin vakuuttanut nimenomaan tulkitsijana ja muusikkona, parhaiten hän onnistui Hectorin kappaleessa Tuulisina öinä.

Hectorin ja Mikko Kuustosen musiikista tykkäsin jo ennestään. Varsinkin Mikko Kuustonen on juuri niin sympaattinen kuin luulinkin. Kauden artisteista vain Anna Puu on minulle edelleen vieras niin hänen musiikkinsa kuin hän ihmisenä.

Vain elämää -formaattia rasittaa sama asia kuin useita kansainvälisiin formaatteihin perustuvia ohjelmia. Ne on käsikirjoitettuja ja ainakin minua epäilyttää, miten aitoja näytetyt tilanteet ovat. Muutamat kaverit ovat sanoneet, että eivät tykkää ohjelmasta juuri sen takia, koska artistit ovat niin epäaitoja ja laskelmoivia. En tiedä, uskon kuitenkin, että näemme ja saamme artisteista aika aidon kuvan. Ainakin suurimmasta osasta.

Så mycket bättre Ruotsissa on lämminhenkisempi kuin Vain elämää Suomessa. Tämä saattaa osin johtua myös siitä, että tunnen monet ruotsalaisista artisteista jo entuudestaan ja tiedän myös paljon heidän taustoistaan. Myös esitettävät kappaleet ovat minulle tuttuja. Kuten sanoin suomalainen musiikki on minulle vieraampaa ja useat artisteista ovat olleet minulle aivan vieraita ennen osallistumistaan sarjaan.




Mareetta