Ett år efter Paris

Så här skrev jag på min Facebook-sida för ett år sedan:

Om jag hade en egen blogg, hade jag skrivit så här:

Jag kom hem i fredags ungefär kl. 22. Jag var trött efter en ansträngande arbetsvecka och –dag. Jag var trots allt väldigt glad eftersom jag hade ett ledigt veckoslut framför mig. Meningen var att städa hemma och få lite ordning i allt.

Som så ofta, öppnade jag min dator för att se vad som hade hänt i världen. Tittade på mina Facebook-sidor, Twitter och Instagram. Började läsa internet-tidningar, Så småningom kom det först små notiser och sedan mer och mer information om var som hade hänt i Paris. Dödssiffran steg och hur hemskt det egentligen var som hade hänt i Paris blev synligt.

Först kände jag bara misstro, sen blev jag ilsken och till slut trots allt började jag känna hopp. Att man aldrig bör acceptera terrorism.

Runt om i världen uttryckte människor i sociala medier sympati och medkänsla till alla som hade drabbats och till Frankrike. De flesta sa att man inte kan hata och att kärlek är större än hat.

I den flyktingsituationen vi har just nu var det solklart att alla hatare och rasister började använda det fruktansvärda som hade hänt i Paris som medel mot flyktingar. Dom sa vill ni ha såna människor i vårt land, såna som dödar i religionens namn oskyldiga människor.

Det är ju nästan tvärtom. Flyktingar som kommer till exempel till Sverige eller Finland flyr just från såna människor.

För min egen del var jag tvungen att ta avstånd från det som hade hänt under lördagskvällen och göra helt andra saker. Nuförtiden uppnår nyheter oss så snabbt och sociala medier har gjort det så lätt att man får nästan för mycket information. Som ordspråk säger Den som ökar sin kunskap, ökar sin smärta. Jag vill vara empatisk, bry mig om andra men man ska ta hand om sig själv också.

Nu på söndagskväll när jag skriver detta. Märker jag att hela veckoslutet har gåt åt att följa händelser, läsa tidningar, titta på nyhetsprogram. Mitt hem är fortfarande ostädat. Men världen omkring mej har förändrats totalt. Det som var förr finns inte längre.

Terrorismen har kommit till västvärlden och det är inte bara makthavare och offentliga byggnader som drabbas. Nu är vanliga människor måltavlor. Det är skrämmande och det ska man kämpa emot.

Jag vill inte vara rädd. Åtminstone vill jag kämpa emot rädslan eftersom bara kärlek är starkare än hat. Kärlek mot sina anhöriga men framför allt mot liv och hur värdefullt det är.

Mareetta